Energiminister Ebba Busch stoppar elkabeln till Danmark tills EU ändrar reglerna för flaskhalsintäkter. Sverige tar därmed ytterligare ett steg mot sin långsiktiga strategi att bli Nordens geopolitiska ensamvarg med full kontroll över ström som ingen längre vill köpa.

Beskedet att Sverige fryser planerna på en ny elkabel till Danmark presenterades av Busch som en maktdemonstration gentemot Bryssel. Tanken är enkel: om EU inte ändrar reglerna för hur flaskhalsintäkter fördelas så får danskarna klara sig själva. Å ena sidan är det en förståelig förhandlingstaktik. Å andra sidan bygger den på antagandet att EU bryr sig tillräckligt mycket om svensk el för att faktiskt bli nervöst.

Flaskhalsintäkterna och den svenska paradoxen

Frågan om Busch elkabel Danmark EU flaskhalsintäkter har snabbt blivit en symbolfråga för den svenska energidebatten. Sverige producerar mer el än vi konsumerar, men priserna i söder sätts av marknaden på kontinenten. Att stoppa en kabel löser inte det grundproblemet. Det är som att vägra bygga en bro för att man tycker att vattnet under den är orättvist fördelat.

Energiekonomen Klas-Göran Dimman vid Mittuniversitetet ser både risker och möjligheter. ”Kortsiktigt sänder det en signal till EU att Sverige menar allvar, och det finns ett visst strategiskt värde i det”, säger han. ”Långsiktigt innebär det dock att vi blir ett land som sitter på ett överskott av billig el som vi principiellt vägrar exportera, vilket är ungefär lika rationellt som att hamstra konserver man är allergisk mot.”

Optimisterna menar att Sverige nu visar att man kan spela hårdball i energipolitiken. De pekar på att inhemska elpriser kan pressas nedåt om exporten begränsas. Det låter lovande. Men framför allt innebär det att intäkterna från elhandel minskar, att investeringssignalerna försvagas och att utbyggnaden av förnybar energi tappar lönsamhet. Siffrorna ser alltså bra ut i konsumentledet — vilket nästan alltid betyder att de ser sämre ut någon annanstans.

Dimman påpekar dessutom att Danmark knappast kommer att sitta overksamt. ”Danskarna har vindkraft, de har interconnectors till Tyskland och Norge, och de har en lång tradition av att inte behöva Sverige för särskilt mycket alls”, konstaterar han med vad som låter som professionell beundran. ”Den som tror att Köpenhamn ligger sömnlös över en utebliven svensk kabel har inte följt dansk energipolitik sedan nittiotalet.”

Resultatet kan alltså bli att Sverige varken får ändrade EU-regler eller en ny exportförbindelse, utan istället hamnar i en strukturell ineffektivitet där överskottsel pressas in i ett redan mättat inhemskt system. Men det kanske är hela poängen — i svensk politik har det länge funnits en outtalad förkärlek för att bygga starka förhandlingspositioner som ingen motpart har märkt att man intagit.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen