Jag har letat efter momssänkningen i tre veckor. Den existerar inte.
Regeringen sänkte momsen på vissa livsmedel. Priserna förblev identiska. Jag börjar ana ett mönster som är så uppenbarat att det nästan är vackert.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Regeringen sänkte momsen på vissa livsmedel. Priserna förblev identiska. Jag börjar ana ett mönster som är så uppenbarat att det nästan är vackert.
Låt mig berätta om min ost.
Jag köper samma prästost varje fredag. Samma butik, samma hylla, samma gula förpackning som ser ut som den designades under en kraftig depression. I tre veckor har jag stirrat på prisskylten med den intensitet som andra reserverar för religiösa uppenbarelser.
Priset har inte rört sig en millimeter.
Nu säger förstås någon förnuftig människa: ”Agneta, det är komplicerat. Leverantörskedjor, marginaler, marknadskrafter.” Och jag svarar: naturligtvis. Det är alltid komplicerat. Det är alltid marknadskrafter. Det är alltid just nu inte rätt tillfälle. Märker ni inte hur sömlöst dessa förklaringar levereras? Som om de väntade i en låda märkt: ANVÄND VID POLITISK BESVÄRIGHET.
Pengarna försvann inte. De bytte bara ägare.
Jag har gjort en enkel uträkning. Momssänkningen kostade staten ungefär femton miljarder kronor. Femton miljarder som inte gick till sjukvården, inte till skolorna, inte ens till en rimlig pension åt folk som arbetat i fyrtio år. De pengarna gick rakt in i en sektor som redan vet exakt hur man håller en prissättningspresentation med tjugotre PowerPoint-bilder utan att säga någonting.
Och det fantastiska är att ingen verkar arg. Det är det som verkligen oroar mig. Vi accepterar det som ett naturlag. ”Priserna hinner inte anpassa sig direkt”, säger experterna, och vi nickar som väluppfostrade skolbarn. Hur länge räcker det? Sex månader? Tre år? Tills vi glömt att sänkningen ens skedde? Spoiler: ja, precis tills dess.
Jag tänker på ett möte jag hade med en f.d. lobbyist — jag skall inte namnge honom, men hans initialer är inristade i minst tre riksdagskafeterior. Han log och sa: ”Agneta, ett tillkännagivande ÄR åtgärden.” Han menade det som ett kompliment till systemet. Jag åkte hem och åt prästost direkt ur förpackningen, stående vid diskbänken, i tyst raseri.
Så nästa gång en politiker håller presskonferens och berättar om en sänkning, en reform, en historisk satsning — fråga er: vem märker det? Inte kassan i ICA Maxi. Inte er plånbok. Men någonstans, i ett konferensrum med utsikt över Stureplan, skålar man i något som inte är lättöl. Det kan jag lova er.
