DEBATT: Som ekonom förstår jag inte varför en dömande våldsman ska slippa fängelse – men jag förstår tydligen ingenting
Marius Borg Høiby har skrivit debattartikel. Han kallar det 'absurt' att nekas fotboja. Jag har läst den tre gånger och känner mig märkligt lynnig.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Marius Borg Høiby har skrivit debattartikel. Han kallar det ’absurt’ att nekas fotboja. Jag har läst den tre gånger och känner mig märkligt lynnig.
Låt mig börja med en personlig anekdot. För några år sedan fick jag en parkeringsbot. Jag tyckte den var orättvis. Jag betalade ändå. Jag skrev ingen debattartikel om det i Aftonbladet. Det är möjligt att jag saknar instinkt för offentlig självhävdelse.
Marius Borg Høiby är dömd för misshandel och sexualbrott. Rätten nekade honom fotboja. Han vill sitta hemma istället för i fängelse. Det är en begriplig önskan. De flesta föredrar sitt hem framför en cell. Jag gör det. Du gör det förmodligen också. Men vi skriver inte krönikor om det som om det vore en mänsklig rättighet.
Jag erkänner att fotboja i vissa fall är motiverat. Det finns kriminologisk forskning som talar för det. Återanpassning, kostnader, proportionalitet — argumenten finns. Jag är inte helt utan nyanser, trots att det kan verka så just nu.
Privilegiets dialektik: när systemkritik utförs av systemets favoriter
Det som stör mig är inte argumentet. Det är avsändaren och tonen. ”Absurt” är ett starkt ord. Det används normalt för Kafkaesque byråkrati eller existentiell meningslöshet. Det används sällan av dömda brottslingar som anser att straffet är lagom hårt — bara inte för dem personligen. Det finns en viss konsistens i den ståndpunkten. Den är bara svår att ta på allvar.
Jag arbetar med ekonomi. Jag analyserar riskbedömningar dagligen. Domstolen gjorde en riskbedömning. De kom fram till att Høiby inte uppfyller kraven. Riskbedömningar är ibland fel. Det vet jag. Men den som vill ifrågasätta dem bör komma med mer än adjektivet ”absurt” och ett eget perspektiv på sin egen lämplighet.
Jag sitter nu och undrar vad nästa steg blir. En podcastserie? En självbiografi? En konsultfirma för anklagade som känner sig missförstådda? Marknaden verkar obegränsad. Min pessimism, å andra sidan, är ytterst välgrundad. Poängen är enkel och den sitter kvar länge: systemkritik förlorar sin kraft när den utförs av den som vill slippa systemets konsekvenser.
