DEBATT

Åtta tusen spelningar har försvunnit. Kulturlivet blöder. Men frågan ingen vågar ställa är denna: har vi inte redan nog med musik? Styrbjörn Fastlås skriver om det mod det kräver att prioritera rätt.

Låt mig vara tydlig, i den mån tydlighet överhuvudtaget är något som bör efterstävas i en tid då nyanser tycks ha gått samma väg som kulturbidragen, nämligen rakt ut genom budgetdörren och ned i ett djupt, välförtjänt ingenting: regeringens beslut att skära ned stödet till landets spelplatser, arrangörer och fria musikgrupper är inte bara försvarbart – det är visionärt.

Betänk statistiken, om ni vill ha statistik, vilket debatter av detta format alltid kräver. Enligt en rapport som Riksbulletinens eget analysinstitut sammanställde under en intensiv lunchrast förra torsdagen framgår det att 94,7 procent av alla musikupplevelser i Sverige upplevs av personer som ändå hade kunnat lyssna på Spotify, och att den genomsnittlige konsertbesökaren, efter avdrag för parkering, öl och missade bussar, egentligen hade mått bättre hemma. Varför, frågar jag er, ska skattebetalarna subventionera något som naturen själv tycks avråda ifrån?

Kostymen som ett kulturpolitiskt argument

Det har sagts, av personer med uppenbart bristande stilkänsla, att kulturministerns närvaro på en välbesökt galakväll – där Edvin Rydings kostym, skräddarsydd i vad källor beskriver som en djärv men diskret antracitgrå ull-kashmirblandning, vann allmänt bifall – på något sätt skulle utgöra ett hyckleri i ljuset av de nedskärningar som samma kväll trädde i kraft. Detta argument, som till sin ytliga struktur kan tyckas ha en viss symmetrisk elegans, faller dock omedelbart samman när man beaktar det grundläggande faktum att kostymen faktiskt var i toppskick, vilket inte kan sägas om landets spelplatser, och att det ena inte har med det andra att göra, såvida man inte är den sortens människa som blandar ihop estetik med ekonomi.

Motståndarna, de som med darrande röst och PowerPoint-presentationer hänvisar till förlorade arbetstillfällen, nedlagda klubbar i Kramfors och Östersund, och den statistiskt belagda korrelationen mellan levande musikscener och ungdomars psykiska hälsa, gör sig skyldiga till vad man inom seriös samhällsdebatt brukar kalla ett kategorifel. De jämför nämligen saker som inte bör jämföras: å ena sidan ett fungerande kultursystem, å andra sidan ett fungerande statsfinansiellt ramverk. Och det är här, mina damer och herrar, som den sanne kulturkonservativen reser sig och säger: hellre ett välbalanserat överskottsmål än ett välbalanserat komp.

Det har visserligen framförts att Sverige historiskt sett har producerat musikexport värd åtskilliga miljarder kronor, och att varje krona investerad i musiklivet ger tillbaka sjutton kronor i skatteintäkter, turism och nationell självkänsla – siffror som Riksbulletinens analysinstitut inte kan bekräfta men inte heller kan vederlägga, eftersom institutets enda anställde tog ut semester. Men det är just denna typ av cirkulär argumentation som bör avvisas med den värdighet den förtjänar, det vill säga utan att man ens avslutar motargumentet ordentligt.

Jag avslutar, som sig bör i ett debattinlägg av denna dignitet, med en uppmaning: låt oss sluta sörja det som förlorats och börja uppskatta det som kvarstår. Kostymen hänger fortfarande i garderoben. Kulturen kan vi återuppfinna senare, om det blir läge, och om det inte inkräktar på något viktigare. Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen