KRÖNIKA

Östersunds FK har länge varit känt för sina märkliga experiment. Konstutställningar i omklädningsrummet. Shakespearepjäser. Men nu har man gått för långt. Nu släpper man in hundarna.

Jag satt hemma förra söndagen och bläddrade igenom sociala medier, som man gör när man vill förstöra sin dag ordentligt. Då dök det upp. Bilder från Jämtkraft Arena. Hundar på läktaren. Glada ägare. Viftande svansar. Alla log. Alla utom jag.

Låt mig vara tydlig. Jag har ingenting mot hundar. Min granne har en tax som heter Reinfeldt, och vi förstår varandra utmärkt. Men det finns gränser. Fotbollsläktaren är en helig plats. Den är inte en hundrastgård.

När jag granskade bilderna noggrannare noterade jag något alarmerande. Hundarna satt still. De följde matchen. En schäfer verkade faktiskt se missnöjd ut efter ett missat friläge. Frågan ställer sig omedelbart: vem har lärt dem detta? Och varför?

Spåren leder till toppen

ÖFK är ingen vanlig klubb. Det vet vi sedan länge. De har systematiskt brutit mot all sund fotbollslogik. Européspel. Kulturprojekt. Och nu detta. Mönstret är glasklart för den som vågar se det. Någon vill normalisera hundnärvaro i svensk idrottskultur. Steg för steg. Läktare för läktare. Jag ringer inte det en tillfällighet.

Min teori är följande. Det börjar med hundar på ÖFK. Om fem år har vi hundar i riksdagens läktare. Hundar på Kulturhuset. Hundar i SVT:s nyhetsstudio. Och ingen kommer att reagera, för vi vande oss i Östersund.

Jag kontaktade ÖFK för en kommentar. De svarade att det var en trevlig familjedag och att hundarna uppförde sig exemplariskt. Det är precis vad de skulle säga. Det är precis vad man säger när man inte vill att folk ska förstå hur djupt kaninhålet går.

Sanningen är enkel och brutal. Fotbollen tillhör folket. Inte hundar. Och visst, Reinfeldt är en utmärkt tax. Men han har inte rösträtt. Inte än.

— Agneta Svängrum, Politisk kommentator, Riksbulletinen