KRÖNIKA

Jag har en gammal vän som jobbar på ett regionsjukhus i mellansverige. Han berättade nyligen att han fortfarande skriver ut patientuppgifter på papper — och skannar in dem igen. Det är år 2025. Det nya journalsystemet kostar ytterligare miljarder. Och det fungerar fortfarande inte.

Jag ska vara ärlig. Jag försökte förstå mig på Cosmic redan 2019. Jag läste rapporterna. Jag satt igenom presentationerna. Jag drack det kaffe som bjöds. Och jag insåg ganska snabbt att ingen i rummet egentligen visste vad det hela skulle kosta — men att alla var säkra på att det var en bra idé.

Det är en speciell sorts optimism som frodas i offentlig sektor. Den är inte dum. Den är inte ens ärligt naiv. Den är strukturell. Ingen enskild tjänsteman bestämde att skattebetalarna skulle betala tio miljarder för ett system som kräver att sjuksköterskor klickar sexton gånger för att skriva ut ett recept. Det bara blev så. Steg för steg. Beslut för beslut.

Jag är beredd att erkänna motargumentet. Digitalisering av vården är nödvändig. Gamla system var ofta värre. Integrationer tar tid. Allt detta är sant. Men det är också sant att varje gång en ny kostnadsprognos läcker ut, är siffran alltid högre. Aldrig lägre. Det är som en ekonomisk naturlag som bara gäller offentliga IT-projekt.

När miljarder blir ett abstrakt begrepp

Jag brukar försöka konkretisera stora summor. En miljard kronor är ungefär vad det kostar att driva ett mellanstort sjukhus i ett år. Varje gång Cosmic äter en ny miljard försvinner alltså ett hypotetiskt sjukhus in i en serverhall någonstans. Det är ett tankeexperiment. Men det är inte ett roligt sådant.

Min vän på sjukhuset använder systemet numera. Han har lärt sig. Han säger att det ibland fungerar bra. Sedan pausar han. Och lägger till: ’Men det är inte värt vad det kostade.’ Han är inte bitter. Han är bara trött. Det är en distinktion som offentliga utredningar sällan fångar.

Jag vet att projektet förmodligen kommer att slutföras. Jag vet att försvaret av kostnaderna kommer att vara välformulerat. Jag vet att en tjänsteman någonstans just nu förbereder en presentation som visar att investeringen på lång sikt är lönsam. Kanske är den det. Men ’på lång sikt’ är ett begrepp som kostar oss otroligt mycket på kort sikt.

Och när nästa system ska upphandlas om tjugo år — för det kommer ett nästa system — hoppas jag verkligen att någon sparar den här krönikan. Inte för att jag tror att det hjälper. Utan för att pessimisten i mig vill ha rätten att säga: jag sa det.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen