DEBATT

Sverige har länge lidit under ett tyst men förödande hot: unga människor med drömmar om musikkarriärer som ockuperar källarlokal efter källarlokal med sina förstärkare, sina trummor och sin obevekliga övertygelse om att de har något att säga. Nu sätter regeringen äntligen ned foten, och Riksbulletinen tackar dem innerligt för det.

Det är med stor intellektuell tillfredsställelse, och en uppriktig känsla av nationellt hopp, som jag denna dag griper pennan för att försvara det som många lösmynt kallar en kulturkatastrof men som jag, efter djupgående analys av tillgängliga fakta och siffror, väljer att benämna en länge efterlängtad städning av den svenska ljudmiljön.

Låt oss börja med det grundläggande: replokaler kostar pengar. Enligt en rapport som Riksbulletinens egna forskningsinstitut sammanställde förra kvartalet går hela 94,7 procent av all el som förbrukas i svenska replokaler åt till att förstärka musik som aldrig kommer att spelas inför mer än tolv personer, varav åtta är musiker från andra band som hoppas på samma gentjänst. Det är ett svinn av nationella resurser som borde förskräcka varje ansvarstagande medborgare.

Kritikerna — och det finns alltid kritiker, det är deras enda hantverk — hävdar att musikstödet är en investering i framtiden, att det föder nästa Abba eller nästa Robyn. Till detta säger jag: Abba övade i en ladugård. Robyn hade förmodligen tillgång till ett piano hemma. Ingen av dessa giganter erhöll, såvitt jag kan avgöra, ett statligt bidrag för att hyra en fuktig källare i Gubbängen under tre terminer.

Tystnaden är också en kultur

Det finns de som romantiserar det så kallade gräsrotsmusikantskapet, denna föreställning om att Sverige behöver ett levande ekosystem av amatörer och halvproffs för att nästa generation av exportframgångar ska kunna ta form, men dessa personer missar konsekvent en viktig poäng: tystnad är också en estetisk upplevelse, en som inte kräver statliga subventioner, som inte orsakar granndispyter och som, enligt en studie från Göteborgs frivilliga akustikforum, uppskattas av upp till 78 procent av alla svenska hyresvärdar.

Med dessa argument fastslagna vill jag också bemöta det motargument som oundvikligen lyfts fram i dessa sammanhang, nämligen att ett land utan replokaler är ett land utan framtid. Jag avfärdar detta med den stil det förtjänar. Framtiden är digital. Unga människor kan i dag producera fullständiga album i sina sovrum med hjälp av en bärbar dator och ett gratisprogram, och om resultatet låter som om det spelades in i ett sovrum med ett gratisprogram är det enbart ett tecken på autenticitet, vilket som bekant är det enda som marknaden kräver.

Regeringen gör alltså inte bara rätt, den gör det som historien oundvikligen kommer att bedöma som modigt och framsynt: den befriar Sverige från bördan av organiserad musikalisk ambition, och gör det med den ekonomiska stramhet som våra tider kräver. Att de samtidigt frigör lokaler som kan omvandlas till kontorshotell och padelhalllar är naturligtvis en lycklig bieffekt snarare än ett motiv, vilket jag är övertygad om att alla inblandade parter skulle bekräfta om de tillfrågades.

Svenska folket förtjänar lugn. Svenska folket förtjänar tystnad. Och om det innebär att nästa Håkan Hellström får göra upp med sin dröm och i stället söka sig till en stabil anställning inom logistik eller offentlig förvaltning, ja, då är det kanske det mest hederliga öde vi som samhälle kan erbjuda honom.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen