David Attenborough 100 år och hela världen gråter kollektivt över korallrev de aldrig besökt. Den globala sorgeprocessen avslöjar enligt experter att naturdokumentären ersatt både kyrkan och terapin som senmodernitetens primära tröstinfrastruktur.

Att David Attenborough fyller 100 år är inte bara en biologisk händelse. Det är, om vi ska vara intellektuellt redliga, ett kulturellt indexfall. Här manifesteras vad Walter Benjamin kunde ha kallat det reproducerbara naturskådandets auratiska kollaps. Miljontals människor firar en man vars livsverk består av att estetisera ekologisk undergång till stämningsfull söndagsunderhållning.

Attenborough som affektiv infrastruktur i det senkapitalistiska subjektets kris

Professor Mirjam Hegström-Vidal vid Centrum för affektiv ekokritik, Södertörns högskola, erbjuder en strukturell läsning. ”Attenborough är Bourdieus kulturella kapital i fleecejacka. Att gråta åt hans berättarröst signalerar klasstillhörighet minst lika mycket som en prenumeration på Palladium.” Hon menar att fenomenet blottlägger en fundamental förskjutning i västvärldens relation till naturen som kategori.

Hegström-Vidal påpekar att det hundraåriga jubileet sammanfaller med en tid då den faktiska biodiversiteten kollapsar i realtid. ”Vi befinner oss i en butlersk performativitet där sorgen över naturen helt ersatt handlandet för naturen. Man delar ett klipp på en ensam isbjörn. Sedan beställer man något på Temu. Cirkeln är sluten.”

Reaktionerna i Sverige har varit förutsägbart överväldigande. Kulturminister Parisa Liljestrand hyllade Attenborough som ”en inspiration för alla som värnar om berättelsens kraft”. Oppositionens miljöpolitiska talesperson kallade jubileet ”en påminnelse om naturens skönhet”. Ingen av dem nämnde artutrotningen. David Attenborough 100 år blev så en dag då alla var överens om att naturen är vacker och ingen behövde göra något åt saken.

Det kanske mest avslöjande är själva ordvalet i firandet. Attenborough säger sig vara ”överväldigad” — samma ord som används av realitydeltagare som vinner en glasskiosk. Skillnaden är att Attenborough har bevittnat sex massutdöenden i slow motion med BBC-budget. Överväldigad framstår i sammanhanget som västvärldens mest underdrivna affektiva strategi.

Nästa steg i kulturprocessen är enligt Hegström-Vidal redan igång. ”Vi kommer snart att se retrospektiva utställningar där besökare kan gå genom en rekonstruerad regnskog som inte längre existerar. Det blir som en kombination av ABBA Voyage och klimatångest. Biljetter via Ticketmaster.” Så firar alltså det tjugoförsta århundradet sin mest älskade naturkrönikör — genom att göra sorg till upplevelseekonomi och empati till varumärke.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen