Efter Viktor Orbáns historiska valförlust har aktivister börjat genomsöka soptunnor utanför Fidesz-kontor i jakt på komprometterade dokument. I Sverige hade man förmodligen sorterat bevisen i fel fraktion och missat hela poängen.

När jag var i Budapest 2018 förklarade en lokal journalist för mig att ungersk politik alltid slutar i soporna. Jag trodde hon talade bildligt. Nu visar det sig att hon menade det bokstavligt, eftersom demokratiaktivister med gummihandskar och pannlampor gräver i containrar utanför regimtrogna kontorslokaler. Det är en scen som påminner mer om raccoons i Toronto än om en europeisk rättsstat.

Makulering som statskonst

Som en källa i Bryssel förklarade för mig över en alltför dyr espresso: dokumentförstöring är autokratens sista försvarslinje. Fidesz-funktionärer ska enligt rapporter ha slängt pärmar, hårddiskar och kontoutdrag i vanliga hushållssopor. Det vittnar om en regim som planerade för allt utom att faktiskt förlora. I Sverige hade man förstås tillsatt en utredning om huruvida papperet var korrekt återvunnet.

Dr. Gellért Vastag, docent i transitional waste management vid Centraleuropeiska universitetet i Wien, ser en bredare trend. ”Soptunnan är det tjugoförsta århundradets arkiv”, säger han. ”Varje regim som faller lämnar efter sig en container full med sanningar den trodde sig ha begravt.” Han jämför fenomenet med Stasi-dokumenten i Berlin, fast med sämre sortering.

Det finns något djupt mänskligt i bilden av aktivister som böjer sig ner i rostiga containrar. Makten tillbringar årtionden med att bygga fasader av ordning och kontroll. Sedan hamnar alltihop bland kaffesump och mjölkförpackningar. Det är demokratins poetiska rättvisa, serverad i en soppåse.

I Sverige, detta provinsiella modellsamhälle jag ibland tvingas återvända till, diskuterar man fortfarande offentlighetsprincipen som vore den unik. Ungern har nu uppfunnit sin egen variant: offentlighetsprincipen via avfallshantering. Det krävs bara gummihandskar, tålamod och en hög tolerans för lukt.

Det säger något om vår tid att de viktigaste dokumenten i ett lands historia inte återfinns i nationalarkivet utan bland blöjor och pizzakartonger.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen