FILMRECENSION

Jag har sett många musikdokumentärer i mina dagar som en av Sveriges mest respekterade filmanalytiker. Men aldrig har jag blivit så djupt berörd av en film om prickiga aliens från Quebec. Detta är vår tids Amadeus, fast med mikrotonala gitarrer.

Filmen öppnar med att duon Angine de Poitrine behöver nya huvuden. Alltså bokstavligt nya huvuden. Deras svartvita prickiga ansikten är tydligen proteser eller masker. Jag minns att jag tänkte: det här påminner om när jag själv bytte frisyr 2019.

Jag gick nämligen till en salong i Södermalm som hette ”Klipp & Kosmos”. Frisören hette Gunborg och hon sa något jag aldrig glömmer. ”Vanessa, ibland måste man bli någon annan för att bli sig själv.” Det är EXAKT vad den här filmen handlar om. Duon påstår sig vara 333 år gamla utomjordingar. De säger att de inspirerats av apor på Borneo. Gunborg hade en katt som hette Borneo. Jag tror inte det är en slump.

Québec är det nya Hollywood – en personlig reflektion

När duon förklarar att de INTE är Lady Gaga och Elton John blev jag förvådd. Jag hade faktiskt inte trott det heller. Men det fick mig att tänka på min resa till Montréal 2016. Jag åt en poutine som förändrade mitt liv. Precis som mikrotonalt rock förändrar hela musikvärlden. Deras virala genombrott på nätet påminner om när min krönika om Melodifestivalen delades sju gånger.

Filmen visar hur de bygger sin identitet kring galenskap och mystik. Det är modigt. Det är rått. Det påminner mig om när jag själv valde att bära hatt till jobbintervjun på Aftonbladet. De sa nej, men hatten sa ja. Angine de Poitrine förstår det. Konst handlar om att våga vara prickig i en slät värld.

Jag ger filmen fyra av fem möjliga biobesök eftersom den fick mig att ringa Gunborg igen.

★★★★☆
4/5

Fyra prickar av fem – en för varje gång filmen påminde mig om mitt eget liv.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen