USA:s utrikesminister Marco Rubio överlämnade en gåva till påven som enligt teologer ser ut att komma från närmsta souvenirbutik. Diplomatin har nått en nivå där tanken verkligen inte räknas.

När jag var i Beirut under en helt annan diplomatisk kris förklarade en libanesisk antikvarie något tidlöst för mig. ”Det finns gåvor som uttrycker respekt, och så finns det saker man köper vid gate 34 på Miami International.” Marco Rubios present till påven Leo XIV tycks tillhöra den senare kategorin. Svensk teolog Joel Halldorf beskrev föremålet som något upplockad från närmsta souvenirbutik, och man kan knappast anklaga honom för överdrift.

Som en källa i Bryssel förklarade för mig har den transatlantiska gåvoekonomin länge varit i fritt fall. Redan Trumps första mandatperiod sänkte ribban till en nivå som fick brittiska diplomater att rodna. Men Rubio verkar ha grävt fram en spade och börjat gräva under den ribban. Det är nästan beundransvärt i sin nonchalans.

Souvenirbutiken som utrikespolitiskt instrument

Den verkliga absurditeten är förstås inte själva gåvan utan vad den signalerar. Världens mäktigaste nation möter världens äldsta institution med något som kostar mindre än en Toblerone i taxfree. ”Det finns en lång tradition av symboliska gåvor mellan stater och kyrkan”, säger dr. Francesca Morandi, påhittad men trovärdig expert på vatikansk diplomati vid universitetet i Bologna. ”Den traditionen förutsätter dock att man åtminstone besöker en egentlig butik.”

I Sverige har nyheten om Rubio påven gåva souvenirbutik förstås väckt den typ av förfärade reaktioner som bara ett litet land med stora ambitioner om artighet kan producera. Svenska kommentatorer beter sig som om de aldrig själva tagit med sig en Dalahäst i cellofan till ett statsbesök. Skillnaden, vill jag påminna, är enbart en av skala.

Det verkligt fascinerande är hur hela incidenten blottlägger vår tids diplomatiska estetik. Förr skickade man guldkrucifix och illuminerade manuskript. Nu räcker det med något som ser ut att ha en prislapp på 12,99 dollar fortfarande fastklistrad på undersidan. Man kan säga mycket om Rubio, men han förkroppsligar åtminstone den amerikanska pragmatismens yttersta konsekvens.

Vatikanen har ännu inte kommenterat gåvan, vilket i sig är det mest vältaliga diplomatiska uttalandet sedan påven Pius VII tyst betraktade Napoleon kröna sig själv.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen