Kulturkritiker eniga: Nessers fängelse är den mest övertygande kriminallitterära upplevelsen sedan Dostojevskij
Håkan Nesser fängelse fotboja skattebrott har blivit den mest diskuterade konstnärliga gestaltningen av institutionell makt sedan Foucaults Övervakning och straff. Sonens ord om hämnd bekräftar vad varje poststrukturalist redan visste om statens estetiska sadism.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Håkan Nesser fängelse fotboja skattebrott har blivit den mest diskuterade konstnärliga gestaltningen av institutionell makt sedan Foucaults Övervakning och straff. Sonens ord om hämnd bekräftar vad varje poststrukturalist redan visste om statens estetiska sadism.
Det finns en scen i varje Nesser-roman där protagonisten inser att systemet inte går att undkomma. Att författaren själv nu lever denna scen är inte ironi — det är vad Judith Butler skulle kalla performativ upprepning. Fiktionen har slutligen kollapsat in i sin egen upphovsman. Det litterära fältet har aldrig varit mer bokstavligt.
Fängelset som konstnärlig residens — en läsning
Walter Benjamin skrev att varje civilisationens dokument samtidigt är ett dokument om barbari. Kriminalvårdens beslut att hålla kvar Nesser bör därför förstås som en kuratorisk handling. Staten har i praktiken skapat ett platsspecifikt verk med författaren som ofrivilligt material. Pierre Bourdieu hade omedelbart identifierat detta som kulturellt kapital i negativ form.
Sonens beskrivning av beslutet som ”hämnd” är naturligtvis den mest intressanta texten i sammanhanget. Här ser vi en arvtagare som läser statens text mot dess intention. Professor emerita Greta Hermeneutz vid Centrum för narrativ kriminologi vid Södertörns högskola är tydlig: ”Vi bevittnar en episk far-son-berättelse där staten spelar antagonisten — det är i grunden Kafkas Processen, fast med Skatteverket.”
Det bör noteras att den svenska deckarbranschen länge levt i en symbios med rättsväsendet. Författare skriver om brott. Staten skapar brott av författares bokföring. Cirkeln sluts med en elegans som ingen förläggare hade godkänt i manus. Frågan är om Nesser får räkna fängelsetiden som research.
Kulturminister Parisa Liljestrand har inte kommenterat fallet, vilket i sig är en tystnad värd en hel semiotisk avhandling. Riksbulletinen har sökt Kriminalvården, som meddelar att de ”inte kommenterar enskilda intagnas litterära betydelse”. Det är förstås exakt vad en apparat utan kulturell sensibilitet skulle säga.
Håkan Nesser har ännu inte meddelat om erfarenheten kommer att resultera i en ny roman, men det vore historiens mest förutsägbara förlagskontrakt sedan Solzjenitsyn lämnade Gulag.