DEBATT

När riksdagens övriga partier beslutade att utesluta Sverigedemokraterna från det informella kvittningssystemet, jublade man i Jimmie Åkessons korridorer — eller borde ha gjort det. Ty ingenting har genom tiderna gynnat ett missnöjesparti mer än att behandlas som ett missnöjesparti. Riksbulletinens chefredaktör Styrbjörn Fastlås förklarar varför SD:s fiender just levererat årets bästa valaffisch.

Låt mig börja med att slå fast det som varje politiskt bevandrad läsare redan förstår, nämligen att kvittningssystemet — detta undangömda, halvofficiella arrangemang varigenom riksdagsledamöter från olika partier avtalar om att gemensamt utebli från voteringar, så att styrkeförhållandena i kammaren förblir intakta — är ett av parlamentarismens mest eleganta uttryck för ömsesidig bekvämlighet, och att utestängningen av ett parti från detta system följaktligen är ett budskap av den allra tydligaste sort, ett budskap som säger: ni är inte som vi, ni tillhör inte vårt sällskap, ni äter inte vid vårt bord.

Detta budskap, som de ansvariga partierna uppenbarligen sände i övertygelsen att det skulle skada, förödmjuka eller åtminstone irritera Sverigedemokraterna, är i själva verket ett politiskt gåvopaket av sällan skådat omfång, prydligt inslaget i exakt den typ av förakt som SD:s väljarkår sedan 1988 har matat sig på som en välgödslad gås inför jul.

Ty vad är Sverigedemokraternas hela existensberättigande, om inte just denna känsla — levande, pulserande och ytterst lönsam — av att vara utpekad, utstängd och undantagen av en politisk elit som sluter leden mot det folk som vågar tycka fel? Enligt Riksbulletinens egna opinionsmätningar, genomförda under tre dagar i november med hjälp av 847 tillfrågade personer i Jönköpings innerstad, ökade SD:s sympatisiffror med 4,7 procentenheter redan inom 72 timmar efter att nyheten om uteslutningen nådde landets kvällstidningar.

Förakt som valstrategi — en kortfattad historia

Man behöver inte vara statsvetare vid något av landets finare lärosäten — även om undertecknad råkar ha genomgått två terminers statskunskap vid Halmstads gymnasium, vilket inte är detsamma men ändå — för att förstå att varje gång etablissemanget behandlar ett populistiskt parti som ett sällskapshot snarare än ett politiskt fenomen, förstärker man exakt den berättelse som partiet i fråga lever på, nämligen att makten fruktar folket och att folket bör frukta makten.

Motståndarna till denna analys brukar anföra att principfasthet kräver att man markerar mot antidemokratiska krafter, att kvittningssystemet är en praktisk fråga och inte en symbolisk handling, och att Sverigedemokraterna inte bör behandlas som normala aktörer förrän de uppträder som sådana — argument som alla är fullständigt rimliga, välgrundade och politiskt korrekta, och som jag därför avfärdar med den vänliga men bestämda handrörelse som reserveras för resonemang som är logiskt hållbara men politiskt naiva.

Ty politik är inte logik. Politik är känsla, tillhörighet och fiendebild, och den som förser sin motståndare med en skarpslipat fiendebild bör inte förvånas när motståndaren använder den. Enligt Institutet för Imaginär Valanalys — ett organ som om det existerade skulle vara det ledande inom sitt fält — har varje utpekningsincident historiskt motsvarat ett valresultat om plus 1,2 procentenheter per uppmärksammad medienyhet.

Jag avslutar, som sig bör, med en uppmaning: om riksdagens partier verkligen vill försvaga Sverigedemokraterna, bör de omedelbart välkomna dem tillbaka i kvittningssystemet, bjuda dem på kaffe i Riksdagshuset, tilldela dem hedersuppdrag i tråkiga utskott och i övrigt behandla dem med den bedövande normalitetens likgiltighet — för ingenting dödar ett upproriskt varumärke fortare än att bli behandlat som om man vore precis lika ointressant som alla andra.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen