KRÖNIKA

Varje generation har sina hjältar. Antikens Grekland hade sina krigare. Sverige anno 2024 har Björn-Harald, 58, som kämpar mot ett planerat trevåningshus på Delsjövägen. Jag har följt hans kamp med den respekt den förtjänar – och den förtvivlan den framkallar.

Jag måste erkänna något. Första gången jag läste protestskrivelsen från Örgrytes villaägare kände jag igen mig. Det var välformulerat. Det var passionerat. Det innehöll ordet ”karaktär” sexton gånger på tre sidor.

Skrivelsen varnade för trafikkaos, skuggning och ”en påtaglig förändring av stadsdelens själ”. Undertecknad var bland annat en pensionerad överläkare, en fd. kommunikationschef och någon som kallade sig ”konstnärlig rådgivare”. Tyngre meriter är svåra att uppbåda i kampen mot bostadsbyggande.

Jag förstår impulsen. Det är mänskligt att värna om det man älskar. Jag älskar också saker. Jag älskar till exempel att ungdomar ska ha råd att bo i den stad där de jobbar. Men det är en smaksak, uppenbarligen.

Marknadsvärdet som moralisk kompass

Det intressanta – ur ett rent ekonomiskt perspektiv, vilket är mitt gebit – är argumenten. Protestlistans undertecknare oroar sig sällan öppet för sina fastighetspriser. Det vore vulgärt. Istället talar man om barn som leker, om grönska, om en mänsklig skala. Det är vackert. Det är också, ska vi vara ärliga, en omskrivning för: vi har investerat tre miljoner i den här tystnaden och vi tänker inte dela den.

Jag säger inte att de har fel på alla punkter. Planprocessen i Sverige är rörig. Kommunikationen från kommunen är ofta usel. Och ja – ibland byggs det på fel ställen av fel skäl. Det erkänner jag gärna, det kostar mig ingenting.

Men det finns en annan siffra som sällan dyker upp i protestskrivelserna. Sverige saknar enligt Boverket hundratusentals bostäder. Örgryte är välbeläget, välskött och ligger tjugo minuter från centrum. Det är precis det slags plats där folk vill bo. Det är precis det slags plats där folk inte får bo.

Björn-Harald skickade mig ett mejl efter att jag nämnt ärendet i ett annat sammanhang. Han ville att jag skulle förstå nyanseringen. ”Det handlar inte om att stänga ute någon”, skrev han. ”Det handlar om att bevara något värdefullt.” Jag svarade artigt. Jag tänkte på den tjugofyraårige undersköterskan som pendlar fyrtio minuter till jobbet på Sahlgrenska för att hon inte har råd att bo närmre. Hon bevarar också något värdefullt, varje dag. Hennes kamp genererar inga namninsamlingar.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen