NIMBY-villaägare i Örgryte i Göteborg har jämfört ett planerat lägenhetshus med Berlinmuren, vilket förolämpar både arkitekturhistorien och kalla krigets offer samtidigt. Miljökonsekvenserna av att bygga bostäder åt människor som behöver dem har ännu inte utretts tillräckligt.

Det är något djupt mänskligt i att försvara sin villatomt med samma retorik som en gång användes om totalitära förtryckarregimer. I stadsdelen Örgryte i Göteborg har boende mobiliserat mot ett planerat flerbostadshus som de menar kommer att skymma deras utsikt, sänka deras fastighetsvärden och i praktiken fungera som en mur mellan dem och resten av civilisationen. Att muren i Berlin höll människor inspärrade medan den i Örgryte skulle hålla hyresgäster ute är en nyansskillnad som tydligen saknar relevans.

Utsikten över garaget värderas högre än bostadsförsörjningen

Lena Häcklund, talesperson för den nybildade aktionsgruppen Villaägare Mot Verkligheten, var tydlig i sitt budskap. ”Vi har inget emot att folk bor någonstans, vi vill bara inte att det syns från våra köksfönster”, sa hon till Riksbulletinen medan hon stod i sin uppfart som hade kunnat rymma två enbostadslägenheter. ”Det handlar om karaktären i området, och den karaktären råkar vara att vi bor här och andra inte gör det.”

Bostadsbristen i Göteborg beräknas omfatta tiotusentals lägenheter, men det är förstås en abstrakt siffra som saknar den emotionella tyngd som en förlorad siktlinje mot en häck har. Kommunens planarkitekt Bengt-Ove Ödmjuk förklarade att man tar villaägarnas oro på allvar. Han tillade dock att man också tar bostadslösas oro på allvar, om än i omvänd prioriteringsordning.

Från ett miljöperspektiv är situationen naturligtvis hopplös oavsett utfall. Byggs lägenheterna förtätas marken och dagvattnet får nya kreativa vägar att ta. Byggs de inte fortsätter bilpendlingen från kranskommunerna, och atmosfären får betala notan som vanligt. Undertecknad har slutat räkna på vad som är värst och nöjer sig med att konstatera att marken förlorar hur som helst.

Det kan noteras att flera av de protesterande villaägarna bor i hus som byggdes på 1960-talet, på mark som en gång väckte exakt samma protester från dem som bodde där innan. Men historisk ironi har aldrig stoppat ett överklagande, och Berlinmuren föll som bekant inte av att någon lämnade in en skrivelse till stadsbyggnadskontoret.

Ärendet går nu vidare till nästa instans, där det kommer att ligga tills klimatet eller bostadsmarknaden kollapsar, beroende på vad som inträffar först.

— Håkan Utsläpp, Miljöreporter, Riksbulletinen