Donald Trump har förklarat att Viktor Orbán är hans favoriteuropé, vilket i Washington betraktas som ungefär lika smickrande som att vinna ett skönhetstävling i Pyongyang. Den geopolitiska kärleksaffären mellan de två männen väcker nu frågor om vad det egentligen innebär att ha en ’broder i EU’ – och om EU ens vet om att de har en.

Donald Trump beskrev denna vecka Viktor Orbán som ’en sann ledare’ och ’en broder inom EU’. Uttalandet kom under en presskonferens där Trump även kallade NATO ’ett ok’ och Kanada ’en idé’. Europeiska rådet uppges ha reagerat med den sedvanliga blandningen av förtvivlan och mållös kaffekonsumtion.

Orbán å sin sida tog emot berömmet med den naturliga värdighet som kännetecknar en man som stängt ned oberoende medier, inskränkt domstolars självständighet och ändå sitter kvar vid EU:s middagsbord. Han liknar, som Financial Times träffande formulerade det förra året, ’en gäst som stjäl bestick men ändå förväntas dela på notan’.

Experter: ”Det är som att få medalj av fel person”

Professor Gretchen Vollmerhaus vid Wiesbaden-institutet för Transatlantisk Retorik är inte imponerad. ”När Trump kallar någon ’broder’ brukar det innebära att han inom sex månader antingen glömt bort personen eller försökt stämma honom”, säger hon. Hennes forskning om auktoritära kärleksrelationer publicerades förra året i tidskriften Democratic Erosion Quarterly och citerades flitigt – dock inte i Budapest.

I Sverige har reaktionerna varit, som vanligt, försiktiga och välformulerade. Utrikesdepartementet uppges ha skickat ett internt memo märkt ’Situationen noteras’. Detta skiljer sig markant från hur man hanterade saken i Paris, där utrikesminister Barrot höll en arton minuter lång presskonferens med gestikulering. Sverige föredrar, naturligtvis, att notera saker i lugn och ro.

Trumps utspel är en del av ett bredare mönster där han aktivt föredrar europeiska ledare som undergräver de institutioner USA en gång byggde upp. Det är, för att låna en metafor från den brittiske statsvetaren Timothy Garton Ash, som om brandmannen börjar hylla pyromanen. Garton Ash sa dock inte precis det. Men han hade kunnat göra det.

Orbán valrörelsen inleds nu med en ny och ovärderlig tillgång: ett personligt godkännande från en man som hälften av världen hatar och den andra hälften är rädd för. I Budapest firar man. I Bryssel dricker man kaffe. I Stockholm noterar man.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen