Den låt som fick miljoner fransmän att gråta av patriotisk hänförelse inför fotbolls-VM skapades inte av ett lidande konstnärshjärta — utan av en algoritm. Verket, som spreds viralt som ett autentiskt uttryck för la grandeur française, är AI-genererat från start till slut. Kulturvärlden befinner sig nu i vad experter kallar ’en ontologisk kris av Proustiansk dignitet’.

Låten dök upp på sociala medier i november. Den presenterades utan källa. Miljoner lyssnare tolkade den som ett spontant folkligt uttryck. Ingen frågade vem som skapat den.

Autenticitetens kollaps, eller: Vad menade vi egentligen med ’franskt’?

Det är här den estetiska katastrofen uppenbarar sig i sin fulla vidd. Konstverkets värde har historiskt vilat på dess ursprung i mänskligt lidande. Nu visar det sig att lidandet kan simuleras för 0,003 dollar per sekund. ’Det är som om Delacroix målat Friheten leder folket med ett sprayverktyg från IKEA’, säger Dr. Sébastien Vague-Pensée, professor i Immateriell Kulturhermeneutik vid Sorbonne.

Frankrike reagerar med den distinkta blandning av panik och intellektuell överlägsenhet som landet patent på. Kulturministern höll presskonferens. Hon citerade Sartre tre gånger på fem minuter. Ingen ställde följdfrågor.

Den djupare frågan är naturligtvis denna: har låten förlorat sitt värde? Eller har vi, som publik, blottlagt vår egen ytlighet? Vi grät inte åt Frankrike. Vi grät åt ett mönster av statistisk sannolikhet. Det är, på sitt sätt, vackrare.

Fotbollslandslaget uppges inte ha kommenterat saken. De förlorade i kvartsfinalen.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen