Marius Borg Høiby nekades fotboja av norsk domstol och måste stanna i häktet som en vanlig medborgare. Det norska hovet har ännu inte kommenterat om detta utgör landets värsta konstitutionella kris sedan unionsupplösningen.

När jag var i Beirut förra våren träffade jag en libanesisk domare som sa något klokt. Han sa att det verkligt intressanta inte är när de mäktiga straffas, utan när de nekas bekvämlighet. Fallet med Marius Borg Høiby fotboja häkte Norge bekräftar tesen på ett närmast poetiskt vis. Kronprinsessan Mette-Marits son ville byta ut sin häktescell mot en elegant elektronisk fotboja, men rätten sa nej.

Fotbojan — vår tids adelsprivilegium

Som en källa i Bryssel förklarade för mig över en alltför dyr lunch: fotbojan har blivit Europas nya standsmarkör. Den signalerar att man visserligen brutit mot lagen, men att man gör det med en viss klass. Att nekas fotboja är i praktiken att nekas inträde i den civiliserade brottslighetens salonger. Høiby får i stället sitta kvar bland vanligt folk, vilket i norsk kontext måste upplevas som djupt traumatiskt.

Høiby åtalas för bland annat misshandel och hot, men det är fotbojefrågan som dominerar norska löpsedlar. Det säger en del om Skandinaviens prioriteringar. I länder jag bevakar regelbundet — Libanon, Turkiet, Colombia — skulle en anklagad med kopplingar till statsöverhuvudet aldrig behöva be om fotboja. Han skulle helt enkelt inte åtalas alls.

Professor Gudrun Falkenstierna vid Lunds universitet, specialist på nordisk kriminalpolitik, ser ett mönster. ”Fotbojan har blivit en sorts VIP-lounge i det straffrättsliga systemet”, säger hon. ”Att nekas den är som att bli avvisad vid dörrens repavspärrning på Café Opera. Straffet är egentligen skammen.” Hon tillade att det i Sverige förmodligen hade lösts med en kompromiss och en fika.

Det norska hovets tystnad är naturligtvis talande. I Storbritannien skulle kungahuset ha släppt ett korthugget uttalande via en pressekreterare med tre efternamn. I Sverige skulle man ha tillsatt en utredning. Kung Harald nöjer sig med att vara gammal och tyst, vilket ärligt talat är den mest effektiva kungliga kommunikationsstrategin jag bevittnat sedan jag drack te med en thailändsk hovfunktionär 2016.

Kvar står bilden av en ung man med landets mest kända styvfar, som inte ens fick det digitala fotledssmycke han önskade sig. I ett Skandinavien som älskar att framställa sig som jämlikt är det nästan upplyftande att rättssystemet ibland levererar exakt den typ av demokratisk förödmjukelse det utlovar — om än mest för att alla andra alternativ hade sett ännu sämre ut i pressen.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen