KRÖNIKA

Sverige har ett rättssystem. Det är jag övertygad om. Men ibland undrar jag om det rättssystemet läser Aftonbladet innan det fattar beslut. Fallet Håkan Nesser är lärorikt på ett sätt som ingen kriminologi-kurs kan matcha.

Låt mig börja med en personlig anekdot. Min granne Bertil fick fotboja för rattfylleri. Bertil skriver inte deckare. Bertil har inga fans. Bertil har aldrig synts i Bokhyllan i SVT. Bertil fick sin fotboja utan minsta dramatik, utan en enda löpsedel, och han tillbringade sex månader med att titta på Melodifestivalen i sitt eget kök. Systemet fungerade. Ingen ifrågasatte Bertil. Ingen skrev ledarartiklar om Bertil. Bertil var, med andra ord, perfekt osynlig för den maskin som nu har malt Håkan Nesser till mjöl.

Nesser, för den oinvigde, är en av Sveriges mest älskade kriminalförfattare. Han skapade inspektör Van Veeteren. Han har sålt miljoner böcker. Han är, kort sagt, känd. Och det är precis där skiten träffar fläkten, om ni ursäktar uttrycket.

Kändisskapet är brottet, inte brottet

Jag har nu läst domen, pressreleaser, debattartiklar och tre olika poddar om fallet. Slutsatsen är kristallklar för den som vågar se mönstret. Det handlar inte om brottet självt. Det handlar om symboliken. Kriminalitetens ironiker – en man som livnärt sig på att skildra rättvisa – begår ett brott. Det är en narrativ gåva som ingen redaktör kan motstå. Och när medierna väl har satt tänderna i berättelsen, då är domstolen inte längre ensam i rummet. Den sitter plötsligt ihop med hela den svenska opinionsmaskinen, och den maskinen har en bestämd uppfattning om vad som ser lämpligt ut.

Fotboja nekas. Varför? Jo, för att fotboja ser ut som en belöning när tidningarnas förstasidor skriker om priviligier. Domstolen kanske inte medvetet tänker så. Men institutioner andas samma luft som kulturen. Det är inte en konspiration. Det är något värre. Det är ett omedvetet reflex.

Jag är inte här för att försvara Nesser. Jag är här för att försvara Bertil. Och alla andra Bertilar som aldrig fick en enda rubrik. Om principen om lika behandling inför lagen ska betyda något, måste den gälla oberoende av om den tilltalade har en Wikipedia-sida eller inte. En känd person ska inte straffas hårdare för att medierna behöver en moralisk pjäs att spela upp. Det är inte rättvisa. Det är teater.

Sverige älskar att tala om rättssäkerhet. Vi exporterar den som ett varumärke. Men rättssäkerhet som krackelerar så fort en kändis kliver in i salen är ungefär lika stabil som en Van Veeteren-intrig i kapitel ett. Poängen sitter kvar länge efter att man lagt ner boken: det är inte alltid den skyldige som straffas hårdast. Det är den som syns.

— Agneta Svängrum, Politisk kommentator, Riksbulletinen