KRÖNIKA

Jag har följt rättegångar i tjugo år. Jag har sett oskyldiga dömas och skyldiga frias. Men aldrig förr har jag sett en man hållas kvar i fängelset av en enda anledning: att journalisterna behöver något att skriva om på fredagar.

Låt mig börja med det uppenbara. Håkan Nesser är, enligt alla tillgängliga rättsliga dokument, fri. Domen är upphävd. Processen är avslutad. Han borde ha lämnat anstalten för månader sedan. Men varje gång kriminalvården sätter igång utskrivningsprocessen ringer en reporter från Expressen. Och då stannar allt.

Jag förstår logiken, om man kan kalla det så. En frigiven Nesser är ingen nyhet. En Nesser vars frigivning ”omgärdas av frågetecken” — det är tre dagars förstasidor. Redaktionerna har inte skapat systemet medvetet. De har bara anpassat sig till det, som råttor i ett experiment de inte visste att de deltog i.

Min kollega Birgitta Flodmark, som bevakar rättsliga frågor på en tidning jag inte ska nämna, sa något upplysande häromdagen. ”Vi skriver inte om honom för att det finns nyheter”, sa hon. ”Vi skriver för att läsarna fortfarande googlar hans namn.” Det är, om man tänker efter, en fullständig upplösning av orsak och verkan.

När mediebevakningen blir straffet

Det finns en cynisk men inte helt orimlig invändning mot min analys. Kanske är uppmärksamheten ett skydd. Kanske håller bevakningen systemet vaksamt. Jag har hört det argumentet. Jag köper det inte. Det som vaktar Nesser nu är inte granskande journalistik. Det är klickdrivna spekulationer om när han ska gå ut, varför han inte gått ut, och vad det säger om honom att han fortfarande är inne.

Jag tillbringade en eftermiddag med att räkna artiklar. Sedan domen upphävdes har det publicerats 214 texter om Nesser i svenska medier. Av dessa handlar elva om rättsliga fakta. Resten handlar om stämningar, anonyma källor och rubriker formulerade som frågor — den ärliga journalistikens sista flyktväg.

Det pessimistiska i mig säger att detta inte förändras. Publicistiken belönar uppmärksamhet, inte precision. Och en man i fängelset genererar mer uppmärksamhet än en man som går och handlar i Ica. Systemet är inte brutet. Det fungerar precis som konstruerat. Det är det som är problemet.

När Nesser till slut friges — om han friges — kommer det att bli en stor nyhet. Sedan glöms han bort på en vecka. Och någon annanstans, i en annan akt av denna pjäs, sitter redan nästa person och väntar på att mediernas intresse ska flytta sig. Det är den poäng som sitter kvar: fängelset har alltid haft murar. Nu har det också fått en presskontakt.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen