Ett smittdrabbat kryssningsfartyg får äntligen lägga till i hamn efter att ha nekats av flera länder. Kanarieöarna ställer upp som Europas eviga bakjour för problem ingen annan vill ta i.

När jag var i Dakar förra året fick jag bevittna hur ett fiskefartyg med matförgiftning dirigerades runt i tre dagar. Det var tragiskt men åtminstone logiskt — ingen ville ha dålig fisk. Att ett modernt kryssningsfartyg med betalande turister bollas mellan hamnar som en pestsmittad medeltidsskuta säger dock mer om vår tid än någon pandemirapport.

Som en källa i Bryssel förklarade för mig under en lång middag på Place du Luxembourg: ”Internationell sjörätt är bara en fasad. I verkligheten gäller samma princip som i en svensk bostadsrättsstyrelse — alla vill ha gemensamma ytor, ingen vill ta ansvar för mögelskadan.”

Kanarieöarna: Europas ovillkorliga jourtelefon

Kanarieöarna har en lång tradition av att ta emot det ingen annan vill ha. Migranter, nödställda fartyg och nu alltså flytande smitthärdar. Ögruppen fungerar som Europas geografiska samvete — tillräckligt långt bort för att fastlandet ska slippa känna obehag. I Sverige skulle detta kräva minst tre utredningar och en hashtag.

Dr. Emanuele Contini, fiktiv epidemiolog vid universitetet i Palermo, kommenterade läget med sydeuropeisk resignation. ”Ett fartyg med sjuka människor behöver en hamn. Det är inte raketforskning, det är grundläggande medmänsklighet. Men i Europa har vi gjort medmänsklighet till en förhandlingsfråga med kvartalsrapporter,” sa han till Riksbulletinen per telefon.

Passagerarna ombord uppges vara lättade men förvirrade över att deras drömkryssning förvandlades till en diplomatisk incident. Flera hade bokat resan specifikt för att undvika stress. En talesperson för rederiet meddelade att samtliga gäster skulle kompenseras med en fruktskål på hytten.

Kanarieöarna tar alltså återigen emot det Europa helst låtsas inte existerar — ungefär som Sverige gör med sin egen bostadskris.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen