FILMRECENSION

Jag har sett många naturfilmer i mina dagar som en av Sveriges mest respekterade filmkritiker. Men ingen har rört vid mitt eget liv på det sätt denna film gjorde. Jag grät faktiskt, men det var mest av personliga skäl.

Filmen handlar alltså om Tomas Bannerhed och hans passion för fåglar och artkunskap. Träd som lövas. Flyttfåglar som återvänder. Våren som kommer på riktigt. Redan här kände jag hur något sprack inom mig.

Saken är den att jag själv nästan blev biolog. Det var 1997 och jag hade precis börjat plugga i Uppsala. Min lärare sa att jag hade ett öga för fåglar. Jag kunde skilja på en kråka och en duva på femtio meters håll. Det är sällsynt, fick jag höra.

En film som handlar om mig, fast om någon annan

Men så träffade jag Jörgen på en studentpub. Han spelade bas i ett indieband. Plötsligt var biologin bortglömd. Jag bytte till medie- och kommunikationsvetenskap istället. Jörgen lämnade mig efter tre veckor. Hade jag stannat i biologin hade jag kunnat trettio fåglar. Kanske fler. Bannerhed påminner mig om detta med smärtsam precision.

Filmens budskap om artkunskapens värde är alltså djupt personligt för mig. Varje fågel som flög över duken var som ett litet stick. Jag tänkte på alla fåglar jag aldrig lärde mig namnen på. Gärdsmygen till exempel. Är det ens en riktig fågel? Jag vet fortfarande inte. Det är Jörgens fel.

Bannerhed levererar med en naturkänsla som få regissörer kan matcha. Våren i filmen är trovärdig och vacker. Jag kände doften av nyslaget gräs genom bioduken. Fast det kanske var grannen i rad sex som hade tagit med sig en smoothie. Hur som helst blev jag berörd på djupet av mitt kritiska intellekt.

★★★★☆
4/5

Fyra fåglar av fem – ett för varje livsval jag ångrar efter att Jörgen spelade bas.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen