FILMRECENSION

Jag har alltid sagt att de bästa filmfestivalerna känns igen på entrén. Chicago Critics Film Festival är nu inne på sin trettonde upplaga. Och jag, Vanessa Vimmel, var äntligen redo att bevittna detta spektakel med mina analytiska ögon.

Låt mig börja med det viktigaste. Lokalen. Jag vet inte exakt vilken biograf de använde i Chicago. Men jag föreställer mig att den hade mörkt sammet och dämpad belysning. Det är avgörande för en filmfestival av denna kaliber.

Festivalen samlar tydligen Chicagos främsta filmkritiker under ett tak. De visar höjdpunkter ur årets filmutbud. Man kallar det ”one of the best film events” på Chicagos kalender. Men frågan kvarstår: fanns det en ordentlig biobuffé? Jag har lärt mig att ingen festival överlever utan nachos.

Den stora frågan: var fanns parkeringen?

Som Sveriges ledande filmanalytiker vet jag att en festivals kvalitet mäts i logistik. Hur lång var kön till garderoben? Fick man ta med egen dricka? Var stolarna ergonomiska? Dessa frågor ignoreras av ytliga recensenter. Men inte av mig. Jag gräver djupare.

Det är trettonde året festivalen arrangeras. Tretton är ett olyckstal. Det oroar mig djupt. Jag hade velat veta om arrangörerna placerade ut hästskor vid ingången. Eller om de hoppade över rad tretton i biosalongen. Sådana detaljer avslöjar en festivals själ.

Jag noterar också att evenemanget beskrivs som ett ”filmparty”. Party förutsätter mingel, drinkar och småprat med regissörer. Om det bara var film utan fest känns titeln vilseledande. Jag hade personligen krävt minst en prosecco vid dörrarna.

★★★★☆
4/5

Fyra av fem — hade blivit fem om någon bekräftat att stolarna var av äkta sammet.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen