Kulturforskare: TV4:s ’Förrädarna’ reproducerar feodala maktstrukturer utan att citera sina källor
Förrädarna anklagas för att ha stulit från Maffia. Kulturredaktören gör en läsning — med Bourdieu, Benjamin och en halv miljon kronor.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Sällskapsspelet Maffia anklagar SVT-succén ’Förrädarna’ för regelstöld. Anklagelsen har satt fart på en akademisk debatt om vem som äger rätten att ljuga systematiskt inför publik. Kulturredaktör Fatima Tolkningsram gör en läsning av konflikten som senkapitalismens kanske mest avslöjande ögonblick.
Att ett TV-format approprierar ett sällskapsspels mekanik är i sig ingen nyhet. Det nya är öppenheten i stölden. Vi bevittnar vad Walter Benjamin skulle kalla ’aurans slutgiltiga kollaps’ — fast denna gång handlar det om plastkort och förtroendeomröstningar. Spelet Maffia, skapat på 1980-talet vid Moskvas statsuniversitet, har i decennier erbjudit en ludisk modell för social misstro. Att denna modell nu kommersialiseras utan erkännande är, med Bourdieus terminologi, ett skolboksexempel på symboliskt våld.
Bedrägeri som kulturellt kapital
Professor Torsten Allegorsson vid Centrum för tillämpad svekforskning, Södertörns högskola, är inte förvånad. «Hela den västerländska underhållningsindustrin vilar på en outtalad premiss: att lura varandra är kul, men att erkänna varifrån lusten att lura kommer — det är tabu», säger han. «Förrädarna gör med Maffia exakt det som Maffia gör med det sociala kontraktet. Det är nästan vackert i sin cynism.»
Konflikten rör i grunden frågan om immateriella rättigheter till misstänksamhet. Kan man äga ett regelverk vars kärna är paranoia? Judith Butler skulle möjligen hävda att spelmekaniken i sig är performativ. Reglerna existerar först i det ögonblick de bryts. Att då hävda upphovsrätt blir en ontologisk omöjlighet.
Samtidigt avslöjar kontroversen en djupare strukturell förskjutning i relationen mellan lek och arbete. I Maffia ljuger man gratis, bland vänner, i ett vardagsrum. I Förrädarna ljuger man professionellt, inför kameror, med chans att vinna en halv miljon. Övergången från bruksvärde till bytesvärde kunde inte illustreras tydligare. Marx hade inte behövt skriva Das Kapital — det hade räckt med ett avsnitt på TV4.
Produktionsbolaget bakom Förrädarna har avvisat anklagelserna med hänvisning till att formatet är «en unik TV-upplevelse». Detta är korrekt i den mening att det är unikt att bli anklagad för stöld och svara med varumärkesspråk. Det är också, noterar Allegorsson, «exakt vad en förrädare i spelet Maffia skulle säga».
Debatten lär fortsätta, men kanske är den redan avgjord. I ett samhälle där misstro är underhållning och appropriering är affärsmodell, finns det till slut bara en fråga kvar att ställa: vem röstar vi ut nästa vecka? Svaret är, som alltid i senkapitalismen, den som var ärlig nog att påpeka stölden.
