Kulturanalytiker: Taylor Swifts varumärkesskydd av rösten är vår tids mest radikala posthumanistiska gest
Taylor Swift AI röst varumärke har blivit den senaste frontlinjen i kampen om det autentiska subjektet. Popstjärnans juridiska offensiv mot AI-bedrägerier beskrivs av kulturforskare som en senkapitalistisk kramp i det benjaminska aurats dödsryckningar. Frågan är inte längre vem som sjunger utan vem som äger rätten att ha ägt sjungandet.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Taylor Swift AI röst varumärke har blivit den senaste frontlinjen i kampen om det autentiska subjektet. Popstjärnans juridiska offensiv mot AI-bedrägerier beskrivs av kulturforskare som en senkapitalistisk kramp i det benjaminska aurats dödsryckningar. Frågan är inte längre vem som sjunger utan vem som äger rätten att ha ägt sjungandet.
Det hela började när Swift meddelade att hon vill varumärkesskydda sin röst från artificiell reproduktion. I en tid då Walter Benjamins ’Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder’ läses som bruksanvisning snarare än varning, framstår detta som oundvikligt. Rösten — det mest intima uttrycket för mänsklig närvaro — har blivit en immaterialrättslig tillgång. Judith Butler hade förmodligen kallat det en performativ kollaps av spektakulär dignitet.
Att en artist försöker patentera sin egen stämma väcker naturligtvis frågor om vem som egentligen äger det mänskliga. Pierre Bourdieus begrepp om kulturellt kapital får här sin mest bokstavliga tillämpning. Rösten är inte längre ett instrument — den är ett värdepapper.
Från fonogram till fonologisk äganderätt
Professor emeritus Göran Semiotikas vid Lunds universitet ser en djupare strukturell förskjutning. «Vi bevittnar övergången från homo sapiens till homo trademark», säger han. «Nästa steg är att Beyoncé patenterar sitt andningsmönster och Adele registrerar sin suck som domännamn.» Han tillägger att han arbetar på en 400-sidig läsning av fenomenet.
Kritiker menar att varumärkesskyddet paradoxalt nog bekräftar det AI redan påstår. Om rösten kan kopieras tillräckligt väl för att kräva juridiskt skydd, har den då inte redan förlorat sin aura? Benjamin vänder sig förmodligen i sin grav. Alternativt har hans grav redan blivit AI-genererad.
Swifts fans, kända som Swifties, har hyllat initiativet som en feministisk makthandling. Tolkningsramen är inte orimlig — kroppen som slagfält, rösten som territorium. Men man bör notera att samma fans utan betänkligheter låter Spotify algoritmiskt sönderdela musiken i spellisterubriker som «sad girl autumn». Det postmoderna subjektet vill ha sin aura och äta den också.
Riksbulletinen erfar att det svenska Patent- och registreringsverket redan fått in tre ansökningar om varumärkesskydd för röster — samtliga från riksdagsledamöter som vill förhindra att AI gör dem mer vältaliga än de faktiskt är.
