När det samtida musikparadigmets postkoloniala hybridisering mötte Folkets Hus stora scen uppstod vad kulturkritiker inom generationer kommer att referera till som en epistemisk brytpunkt i den lokala scenkonstens diskurs.

Av Fatima Tolkningsram, kulturredaktör och innehavare av tre oavslutade doktorsavhandlingar. Det vore intellektuellt bedrägligt att reducera fredagens evenemang till vad de kulturellt obildade kallar ’ungdomar som mimade’. Vad publiken bevittnade var snarare en djupt subversiv dekonstruktion av autenticitetsbegreppet inom den senkapitalistiska underhållningsindustrin. Att röstens faktiska frånvaro ersattes av en kroppslig närvaro är inte en brist — det är ett medvetet artistiskt ställningstagande i Butlers performativitetstradition. De unga artisternas läppar formade ord utan ljud på exakt samma sätt som Platons grottmänniskor betraktade skuggor och kallade det verklighet. Är inte vi alla, i någon mening, mimande? Är inte livet självt ett lipsynkat missförstånd framfört mot en playback vi aldrig valt? Arrangören lovade världsklass och levererade något ännu mer sublimt: en påminnelse om konstens fundamentala tomhet. Biljettåterbetalning har begärts av 340 personer som uppenbarligen saknar de hermeneutiska verktyg som krävs för att fullt ut appropriera upplevelsen.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen