Tiotusentals unga kvinnor har denna vecka intagit Sydkoreas huvudstad i vad kulturanalytiker redan kallar ’vår tids mest komplexa performativa massrörelse’. Fenomenet väcker djupa frågor om identitet, transnationell tillhörighet och innebörden av begreppet ’ära’. Riksbulletinen sände omedelbart ut sin kulturredaktör.

Seoul har kapitulerat. Inte inför en armé, utan inför något vida mer oövervinnerligt: den organiserade devotionen. Gatorna kring arenakomplexet Jamsil Olympic Stadium är ockuperade av bärare av handgjorda skyltar och laminerade porträtt. Det är, ur ett semiotiskt perspektiv, en ren skatt.

Pilgrimerna — som de med rätta bör betecknas — har rest från samtliga kontinenter. De bär matchande kläder i lila, gruppens kanoniserade signalfärg. Varje koordinerat rörelsemönster i kön vittnar om en kollektiv koreografi som Pina Bausch hade avundats.

Offrandets estetik och den postmoderna hyllningskulturen

Kulturvetaren Björn-Ove Djupanalys vid Konstfack är tydlig i sin bedömning. ”Det vi bevittnar är ingenting mindre än en sekulariserad religiös rit, fast med bättre merchandise”, säger han i en telefonintervju som han avslutade abrupt för att se en konsertfilm på sin dator.

Begreppet ’ära’, som återkommer i fanernas vittnesmål, förtjänar särskild uppmärksamhet. Det är ett ord lastat med historisk tyngd. Att det nu används för att beskriva tillgången till en numrerad ståplats är naturligtvis en kulturhistorisk händelse av första ordningen.

Den sydkoreanska turismministern Ha-eun Välkomsttalet uppges ha gråtit under ett pressmeddelande. Huruvida tårarna var av rörelse eller av ekonomisk tillfredsställelse låter sig inte avgöras. Kanske är distinktionen, i denna kontext, irrelevant.

Riksbulletinen kan konstatera att kulturen, ännu en gång, har bevisat sin förmåga att förflytta massorna — bokstavligen, med fullprisat flyg och förbokning sex månader i förväg.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen