DEBATT

Trump har gett EU ett ultimatum med fjärde juli som deadline. Det är naturligtvis ingen slump. Ingenting är någonsin en slump.

Låt oss vara kristallklara. Donald Trump kräver att EU sänker sina tullar till noll. Deadline är den fjärde juli. Amerikas självständighetsdag. En dag vald med laserkirurgisk precision av en man som påstår sig inte läsa böcker. Jag drar mina slutsatser.

Min tes är enkel. Vi bör omedelbart acceptera. Inte för att det är klokt. Utan för att det avslöjar hela det absurda skådespelet. Om EU böjer sig för ett ultimatum levererat via Truth Social, har vi bekräftat att den fria världens handelspolitik numera styrs av en man i golfbyxor med tillgång till en smartphone.

Låt oss titta på fakta. Enligt min helt egna beräkningsmodell — kallad Svängrumindexet — har 73,4 procent av alla historiska handelsavtal som ingåtts under nationella semesterdagar lett till diplomatiska katastrofer. De återstående 26,6 procenten ledde till krig. Det är inte statistik man hittar på. Det är statistik man känner i magen.

Fjärde juli är inte en deadline – det är en ockultistisk signal

Varför just den fjärde juli? Låt oss räkna. 1776 plus 249 år equals 2025. Addera siffrorna i 2025: 2+0+2+5=9. Nio är antalet hål på en halvomgång golf. Trump spelar golf. Europa exporterar ost. Frankrike uppfann osten. Frankrike är med i EU. Slump? Jag tror inte på slumpar.

Nu kommer motargumentet. Några så kallade experter hävdar att EU borde hålla stånd. De citerar WTO-regler. De nämner multilateralism. De använder ord med fler än fyra stavelser. Det är precis vad någon som inte ser mönstret skulle säga. Dessa experter sitter i Bryssel och äter subsidionerade middagar. Jag sitter vid mitt köksbord i Södertälje och ser sanningen.

Acceptera ultimatumet, säger jag. Gör det högtidligt. Skicka en delegation klädd i trekantiga hattar till Washington den fjärde juli. Låt dem räcka över ett pergamentdokument med gåsfjäderpenna. Trump älskar teater. Vi älskar fri handel. Alla vinner. Och när allt faller samman — och det kommer det att göra, för det gör det alltid — kan vi åtminstone säga att vi såg det komma.

Det är nämligen det enda vi européer är riktigt bra på.