LEDARE

Sverige har under decennier fostrat världsartister i fuktiga källare och halvt förfallna övningslokaler, en tradition som nu hotas av besparingar som är lika kortsynta som de är välkammade. Riksbulletinen har granskat regeringens kulturpolitik och funnit den, med viss välvilja, intellektuellt bankrutt. Det är dags att säga det högt.

Riksbulletinen anser att det finns beslut som är dumma, beslut som är giriga och beslut som är båda delarna simultaneously, och regeringens successiva urholkning av stödet till landets replokaler tillhör med beklaglig säkerhet den sistnämnda kategorin, ett faktum som denna redaktion inte längre kan förtiga utan att kränka sitt eget samvete.

Det är nämligen i dessa svettiga, akustiskt tvivelaktiga och kroniskt underfunktionerade rum — i känsliga Borlänge, i visionära Luleå, i det alltid missförstådda Trollhättan — som generationer av svenska ungdomar har lärt sig att förvandla tonårens kaos till konst, en process som varken kan standardiseras, upphandlas eller ersättas med en app, hur gärna Finansdepartementet än skulle önska det.

När staten väljer bort drömmen väljer den bort sig själv

Regeringen tycks ha kommit fram till, efter vad man kan förmoda är synnerligen korta överläggningar, att replokaler är en lyx som ett land i åtstramningens tid inte kan bära, ett resonemang som är lika logiskt som att spara på brandkåren för att fler hus ska brinna effektivare. Man glömmer — eller låtsas glömma, vilket är värre — att varje krona som investeras i en ung människas möjlighet att öva sitt instrument återkommer mångfaldigat i form av kulturexport, skatteintäkter och internationellt anseende, sådant som brukar intressera just de kretsar som nu drar i bromsen.

Riksbulletinen påminner sina läsare om att ABBA inte uppstod ur ett PowerPoint-underlag, att Robyn inte formades av en kommunal digitaliseringsstrategi och att Avicii — må hans minne hedras — inte hade ett Spotify-konto innan han hade en replokal. Det är i det fysiska, bullriga, aningen illaluktande rummet som musiken föds, och det är i avsaknaden av detta rum som den tystnar.

Denna redaktion uppmanar därför med all den auktoritet som ett sekel av obunden journalistik ger oss regeringen att omedelbart se över sina prioriteringar, att inse att ett folk utan replokaler är ett folk som förlorar sin röst, och att den sortens sparsamhet som tar ifrån ett land dess själ i slutändan visar sig vara den dyraste av alla — inte i kronor, utan i det som inte kan köpas tillbaka.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen