Låt maskinerna sköta det — vi tar ledigt på obestämd tid
Riksbulletinen tar ställning: AI ritar om arbetsmarknaden medan politiker utreder. En ledare om framtidens yrken — och bristen på svar.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
LEDARE
En ny tid gryr över den svenska arbetsmarknaden, och den luktar varken kaffe eller svett, utan snarare kyld serverluft och elräkningar. Riksbulletinen har länge följt den teknologiska utvecklingen med den vaksamhet som tillkommer ett organ av vår dignitet, och vi kan nu inte längre hålla tyst. Det är dags att säga det ingen vill höra, men alla egentligen redan vet.
Riksbulletinen anser att det är hög tid att Sveriges utbildningsväsende, arbetsgivare och fackförbund gemensamt erkänner den självklara sanningen, nämligen att den artificiella intelligensen inte knackar på dörren längre — den har redan installerat ett nytt låssystem och bytt ut dörrkarmen.
Under decennier har svenska ungdomar uppmanats att utbilda sig inom juridik, ekonomi, journalistik och en rad andra hedervärda yrken, som med idogt arbete och måttlig begåvning lovade en trygg medelklasstillvaro i en kontorslokal med utsikt mot en parkeringsplats. Nu meddelar diverse teknikföretag, med en munterhet som är svår att inte finna osmaklig, att dessa yrken i stor utsträckning kan skötas av ett språkmodellsystem som kostar mindre per månad än en genomsnittlig semaforlampa i Solna.
Den nye medarbetaren tar aldrig semester, men ställer ändå hela verksamheten på ända
Det är naturligtvis frestande att avfärda detta som teknikoptimistisk överdrift, av det slag som varje generation producerar i överflöd och som historien brukar vederlägga med en välgörande blandning av praktiska hinder och mänsklig tröghet — men Riksbulletinen är inte längre övertygad om att trögheten denna gång kommer att räcka till. Ty medan utbildningsdepartementet tillsätter utredningar, medan LO och Almega utväxlar pressmeddelanden med den sedvanliga farten hos kontinentaldrift, och medan högskolorna fortfarande erbjuder treåriga program i ämnen vars relevans kan diskuteras, arbetar maskinerna vidare, dygnet runt, utan övertidsersättning och utan att klaga på arbetsmiljön.
Riksbulletinen vill i detta sammanhang framföra en konstruktiv uppmaning till landets beslutsfattare: sluta omedelbart att beskriva situationen som en ”möjlighet till kompetensutveckling”, ett uttryck som i praktiken betyder att den som nyss förlorat sitt yrke nu förväntas lära sig något nytt på egen bekostnad, med glatt mod och utan att uppvisa störande nivåer av existentiell oro. Det är en formulering av den typ som föder cynism, och Riksbulletinen, som värnar om det politiska samtalets hälsa, finner det oansvarigt.
Vad som i stället krävs är ärlighet av det obehagliga slaget — den ärlighet som innebär att man berättar för en artonåring att de yrken hennes föräldrar betraktade som säkra hamnar nu befinner sig i ett tillstånd av djup osäkerhet, och att samhällets svar på detta ännu inte är fullt formulerat, vilket är ett milt uttryck för att ingen egentligen vet vad som skall göras, men att alla är eniga om att något måste göras, och att detta något bör utredas noggrant. Riksbulletinen anser att det är en hållning som imponerar i sin konsekvens, om inte i sin ambition.
Det är Riksbulletinens bestämda uppfattning att Sverige behöver en ärlig nationell konversation om vad arbete är, vad utbildning skall syfta till, och vem som bär ansvaret när svaret på dessa frågor förändras snabbare än en läroplan hinner tryckas. Tills dess föreslår redaktionen, med sedvanlig högtidlighet, att vi alla njuter av de yrkestitlar vi har — de kan inom kort bli vackra men tämligen prydliga museiobjekt.
— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen
