LEDARE

Regeringen har upptäckt ett nytt sätt att stödja det svenska kulturlivet: att avskaffa det. Replokaler läggs ned, bidrag stryks, och tjänstemän förklarar med rakryggad min att detta är en satsning på kvalitet. Riksbulletinen anser att det är dags att kalla denna politik vid dess rätta namn.

Riksbulletinen anser att den svenska regeringen, i sin outsinliga visdom och med en administrativ kreativitet som gränsar till konstnärlig, har genomfört ett kulturpolitiskt mästerverk: man har tagit bort de utrymmen där kultur faktiskt skapas, och därefter utropat sig till kulturens främsta beskyddare. Det är en bedrift som kräver både fräckhet och en viss talang för eufemism, egenskaper som denna regering uppenbarligen besitter i riklig mängd.

Det handlar inte om någon enstaka repliklokal i en avlägsen förort, utan om ett systematiskt och metodiskt avvecklande av de rum där musiker, teatergrupper och dansare faktiskt bedriver sitt arbete — rum som sällan är glamourösa, men alltid nödvändiga, och vars frånvaro omedelbart förvandlar kulturpolitiska ambitioner till tomma fraser på ett laminerat styrdokument.

Kulturpolitik utan lokaler är som jordbrukspolitik utan jord

Det är en märklig logik, som Riksbulletinens redaktion länge betraktat med stigande häpnad, att man kan hävda sig värna om kulturlivet samtidigt som man konsekvent och metodiskt demonterar dess infrastruktur — ungefär som om en regering skulle avskaffa vägarna och sedan stolt presentera en satsning på rörlighet. Det kulturliv som regeringen påstår sig vilja befrämja behöver, om vi ska vara oförskämt konkreta, faktiska platser att existera på.

Regeringens företrädare har naturligtvis sina förklaringar, sina budgettermer och sina hänvisningar till prioriteringar i en ansträngd tid — och Riksbulletinen erkänner att ekonomiska realiteter existerar, men noterar med viss skärpa att dessa realiteter märkvärdigt sällan drabbar de kulturformer som redan har sina lokaler finansierade, sina gåvor instiftade och sina styrelseordföranden utnämnda vid tillräckligt fina middagar.

Riksbulletinen uppmanar därför regeringen att antingen sluta kalla nedskärningar för kulturpolitik, eller att med äkta konsekvens hyra ut riksdagens kammare som repsal på torsdagskvällar — det vore åtminstone en kulturpolitik med en viss inre logik, och förmodligen bättre akustik än vad som för närvarande produceras därifrån.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen