När Novak artikulerar sitt missnöje över valet av Sweeney med hänvisning till ett överskott av sensualitet, blottlägger han oavsiktligt den djupare semiotiska spänningen mellan kroppen som kulturellt kapital och kroppens subversiva potential att destabilisera den hegemoniska blicken.

Det är med en viss melankolisk igenkänning som kulturskolastikern Fatima tolkningsram betraktar Novaks performativa motstånd. Här framträder inte blott ett banalt missnöje, utan snarare vad Bourdieu skulle kalla ett fältspecifikt habituellt sammandragande inför det estetiska överskottet. Sweeneys kropp fungerar i detta sammanhang som det lacanska objet petit a — det begärsobjekt som simultaneously attraherar och skrämmer den ordningsskapande instansen. Novaks uttalande bör läsas som ett symptom på vår tids djupaste kulturella neurос: oförmågan att tolerera det sublimt sensuella utan att omedelbart disciplinera det inom acceptabla kategorier av det tillåtna. Är det inte precis vad Foucault varnade oss för? Den normativa kroppens väktare vaktar alltid med bävan vid gränsen till det alltför levande, det alltför påtagligt mänskliga. Novaks estetiska panik är med andra ord vår samtids panik — och den förtjänar ingenting mindre än en fullständig genealogisk utredning.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen