Venezuelas president Nicolas Maduro har delgetts misstanke om brott och svarar med det klassiska diktatorknepet: immunitet. I Bryssel höjer man ett välformat ögonbryn.

Det är nästan rörande, på ett sätt som påminner om när ett barn håller för ögonen och tror att det blir osynligt. Nicolas Maduro, Venezuelas ihärdigt kvarvarande ledare, har delgetts misstanke om grova brott och väljer nu att luta sig mot immunitetsdoktrinen som om det vore en swimmingpool i Caracas-hettan. Immunitet, förklarar hans juridiska team med en självsäkerhet som saknar motstycke utanför möjligen nordkoreanska presskonferenser, skyddar honom från allt. Ungefär som hur Sverige trodde sig skyddade av neutraliteten i decennier, fast det faktiskt aldrig riktigt fungerade där heller. I Haag, där man sett det här skådespelet förut med aktörer som Milosevic och Taylor, noterar man torrt att immunitet för sittande statsöverhuvuden har en tendens att bli en komplicerad affär när internationell rätt knackar på. Men Maduro är övertygad. Han har ju klarat sig förut. Precis som Berlusconis Italien levde på undantag och juridisk kreativitet i tretton år, fast åtminstone med bättre mat och mode inblandat. Svenska kommentatorer beskriver situationen som ’oroande’ och ’komplex’, vilket i översättning till resten av världen betyder att ingen riktigt vet vad Sverige tycker. Maduro vet däremot precis vad han tycker. Och han är immun mot alla andra åsikter.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen