EBU har stoppat Israels reklamfilm inför Eurovision efter att den ansetts vara politisk. Beslutet välkomnas av kulturvetare som länge varnat för att en schlagerscen med pyroteknik och flaggor kan misstas för geopolitik.

Att Eurovision i grunden är en estetisk praktik bortom politiken har länge varit organisationens officiella hållning. Det är en position som kräver en närmast heroisk vilja till icke-läsning. Walter Benjamins begrepp om konstverkets aura får här en ny innebörd: auran existerar bara så länge ingen tittar för noga. EBU:s regelverk fungerar i praktiken som en kuratorisk blick som selektivt avgör vilken kontext som får synas.

Det estetiska undantagstillståndet

Reklamfilmen i fråga ska enligt uppgift ha innehållit bilder som kunde tolkas som politiska. I en tävling där länder bokstavligen röstar för varandra under sina nationalflaggor är detta naturligtvis en alarmerande gränsöverskridning. Professor Mats-Göran Semiotikas vid Lunds kulturvetenskapliga institution kallar beslutet ”en fascinerande övning i Bourdieuansk distinktion”. ”Man har lyckats konstruera ett fält där glitterbomber är opolitiska men en reklamfilm är propaganda — det är genuint imponerande symboliskt arbete”, säger han.

Det kan förstås läsas genom Judith Butlers performativitetsteori. Nationen framförs på scenen varje kväll — det är själva formatet. Men framförandet får aldrig erkänna sig självt som framförande. Det är som en drag show som insisterar på att den inte handlar om kön.

Historiskt har EBU navigerat liknande situationer med kirurgisk inkonsekvens. Georgien stoppades 2009 för en låttitel som kunde anspela på Putin. Ukrainas vinnarbidrag 2016 handlade explicit om Stalins deportationer av krimtatarer. Skillnaden tycks ligga i vad Gramsci skulle kalla det hegemoniska samförståndet om vilken politik som räknas som politik.

Sverige har ännu inte kommenterat beslutet, vilket i sig är en kulturpolitisk handling värd en avhandling. SVT uppges fokusera på att säkerställa att greenroom-kamerorna har rätt färgtemperatur. Frågan om vilka bilder som får visas i en tävling byggd på bilder överlåts åt vuxnare institutioner.

Eurovision förblir alltså vad det alltid har varit: en plats där hela världens konflikter samlas under ett tak för att framföras med fyrverkerier, men där det absolut inte får framgå att de finns.