Brittiskt högerparti hittar äntligen artist som inte ber dem dra åt helvete
Ett högernationalistiskt parti i Storbritannien har börjat sponsra en AI-genererad rappare efter åratal av att bli avvisade av varje levande musiker. Tekniken löser äntligen politikens äldsta problem: att artister har egen vilja.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Ett högernationalistiskt parti i Storbritannien har börjat sponsra en AI-genererad rappare efter åratal av att bli avvisade av varje levande musiker. Tekniken löser äntligen politikens äldsta problem: att artister har egen vilja.
När jag var i Beirut under en kulturfestival 2019 sa en libanesisk musikproducent något jag aldrig glömmer: «Den dag politikerna inte längre behöver artister är den dag konsten dör.» Han syftade på censur. Han kunde inte ana att lösningen skulle bli att helt enkelt ersätta artisterna med mjukvara.
Det brittiska högerpartiet Reform UK har enligt uppgifter börjat sponsra en AI-genererad rappare — en digital skapelse utan vare sig samvete, rider eller förmåga att dra tillbaka sitt stöd efter en pinsam partikongress. Det är, som en källa i Bryssel förklarade för mig över en alltför dyr lunch, «den logiska slutpunkten för populism: varför övertyga människor när man kan programmera dem?»
AI rappare politik: den perfekta kandidaten har inga åsikter
Fenomenet borde inte förvåna någon som följt skärningspunkten mellan AI rappare politik och kulturkrig. Artister som faktiskt andas har en besvärande tendens att läsa nyheter. De googlar partiprogrammet och ångrar sig. En algoritm gör aldrig det misstaget.
«Det här är egentligen briljant», säger dr. Fenella Horst-Wickham, medieprofessor vid fictiva University of East Sunderland. «Partiet har eliminerat det enda opålitliga elementet i politisk kommunikation: en människa med integritet. Nu återstår bara att AI:n börjar kräva royalties, så kollapsar hela modellen.»
I Sverige, detta provinsiella kuriosum som jag ibland tvingas rapportera om, skulle nyheten förmodligen väcka en utredning. Någon tjänsteman på Kulturrådet skulle tillsätta en arbetsgrupp om digitalt skapande och demokrati. Den skulle leverera sin rapport 2031, lagom till att AI redan sitter i riksdagen.
Tills dess kan vi konstatera att den brittiska högern löst ett problem som plågat auktoritära rörelser sedan Leni Riefenstahl: hur man säkrar kulturellt stöd utan risken att kulturutövaren plötsligt utvecklar en ryggrad. Den enda kvarvarande frågan är om AI-rapparen får rösta på sig själv.
