Sverige har genom en jurybedömning avgjort att en 22-årig skådespelare bär tyg på det mest korrekta sättet. Beslutet väntas få konsekvenser för hur vi förstår demokrati, kropp och mening i senmoderniteten.

Att utse en enskild manlig kropp till landets mest framgångsrika bärare av textil är naturligtvis ingen oskyldig handling. Det är, som Bourdieu skulle formulera det, en brutal reproduktion av symboliskt kapital förklädd till livsstilsjournalistik. Juryn har i praktiken utfört en hegemonisk intervention i det vestimentära fältet. Att detta sker utan folklig protest säger allt om vår tids bedövade kritiska medvetande.

Kostymen som biopolitisk apparat

Rydings garderob har av kulturkommentatorer beskrivits som ”lekfull” och ”gränsöverskridande”. I en Butlersk läsning framträder dock något annat. Varje kavajslag är en performativ upprepning av maskulinitetsnormer som naturaliserar sig genom just sitt anspråk på subversion. Det lekfulla är alltid maktens mest sofistikerade förklädnad.

”Vi bevittnar i realtid hur den estetiska staten ersätter välfärdsstaten”, säger professor Jürgen Sömntorsk vid Centrum för kritisk accessoarstudier vid Södertörns högskola. ”När ett land slutar debattera pensionsåldern och börjar debattera siluetter har vi passerat en civilisatorisk tröskel.”

Det bör noteras att Sverige saknar en nationell klädstrategi. Regeringen har varken en garderobminister eller en textilpolitisk proposition. Ändå mobiliseras årligen enorma affektiva resurser kring frågan om vem som bäst förvaltar ullblandningens löfte. Walter Benjamin skrev om konstverket i den mekaniska reproduktionens tidsålder. Vi lever nu i stilpoängens tidsålder, där auran inte omger verket utan skräddarsydda axelvaddar.

Ryding själv har i intervjuer sagt att han ”bara gillar kläder”. Det är förstås den mest ideologiska positionen av alla. Att förneka strukturen är att befästa den. Varje gång en kändis hävdar personlig smak kollapsar hundra års sociologi till en fotnot som ingen läser.

Nästa år väntas priset utvidgas till kategorin ”Sveriges bäst klädda icke-binära varelse”, vilket juryn beskriver som ett steg mot inkludering. Kritiker menar att det snarare är ett steg mot att hela befolkningen slutligen kan rangordnas efter sin förmåga att kombinera tyger i en ordning som tillfredsställer sju anonyma jurymedlemmar med tillgång till champagne.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen