Norska kronprinsessans son slipper fotboja och gör det enda logiska i situationen: skriver en debattartikel. I resten av världen kallas det PR-hantering men i Skandinavien är det tydligen samhällsengagemang.

När jag var i Beirut under sommaren 2019 förklarade en libanesisk domare för mig att rättssystemet har två spår: ett för vanliga människor och ett för dem som kan ringa en redaktör. Marius Borg Høiby, kronprinsessan Mette-Marits son, har nu visat att modellen fungerar utmärkt även i Norden. Istället för fotboja fick han en byline. Det är, som han själv uttrycker det, absurt – fast kanske inte på det sätt han menar.

Debattartikeln: det skandinaviska alternativet till juridiskt ansvar

Fallet Marius Borg Høiby fotboja blev aldrig verklighet, trots att åklagaren begärde det. Høiby valde istället att publicera en debattartikel där han kallar situationen absurd. Som en källa i Bryssel förklarade för mig en gång: i EU hade man åtminstone haft anständigheten att låta en ghostwriter göra jobbet. I Norge skriver man tydligen själv, vilket möjligen är den mest demokratiska aspekten av hela affären.

Professor Claes-Henning Torrdal vid Lunds universitet, expert på nordisk rättssociologi, är inte förvånad. ”Debattsidan är den skandinaviska överklassens fotboja”, säger han. ”Den signalerar att man tar saken på allvar utan att faktiskt behöva ta några konsekvenser. Det är egentligen ett genialiskt system.” Torrdal påpekar att metoden har hundraprocentig popularitet bland anklagade med mediakontakter.

I Sverige har nyheten mottagits med den blandning av fasa och fascination som norska kungligheters eskapader alltid väcker. Svenskarna, som avskaffade sitt eget kungahus funktionellt sett redan på 1970-talet, betraktar norska monarkin ungefär som man betraktar en grannfamiljs kaotiska grillfest. Man är förfärad men kan inte sluta titta. Att Høiby nu dessutom positionerar sig som debattör ger hela sagan en absurdistisk dimension som Ibsen hade avundats.

Det verkligt anmärkningsvärda är inte att en privilegierad ung man undgår fotboja. Det händer överallt, från Riyadh till Rio. Det unika är att han sedan förväntar sig sympati för besväret att bli misstänkt. I de flesta länder jag bevakat hade man i alla fall haft vett att vara tyst en månad.

Men Skandinavien är som bekant inte de flesta länder – här är offerkoftan skuren i kungligt blått och debattsidan är öppen för alla som råkar ha rätt efternamn.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen