Fotbojan är inte ett privilegium – den är en mänsklig rättighet för personer med kontakter
Sverige befinner sig i en djup rättvisekris. Å ena sidan nekas en ung man med bevisad förmåga att skada andra den grundläggande bekvämligheten av husarrest. Å andra sidan sitter en äldre herre och betalar tillbaka skatt som om det vore något skamligt. Något är fundamentalt fel i detta land.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
Sverige befinner sig i en djup rättvisekris. Å ena sidan nekas en ung man med bevisad förmåga att skada andra den grundläggande bekvämligheten av husarrest. Å andra sidan sitter en äldre herre och betalar tillbaka skatt som om det vore något skamligt. Något är fundamentalt fel i detta land.
Låt mig vara tydlig: jag är inte okritisk till systemet. Jag ser riskerna. Men när Marius Borg Høiby kallar det ”absurt” att nekas fotboja, bör vi lyssna. Inte för att han nödvändigtvis har rätt. Utan för att frågan avslöjar något djupt obehagligt om hur vi prioriterar.
Enligt Riksbulletinens egen undersökning från förra kvartalet beviljas fotboja i 73,4 procent av alla fall där den åtalade har tillgång till en PR-byrå. Bland dem utan PR-byrå sjunker siffran till 12,1 procent. Skillnaden är statistiskt signifikant och moraliskt förödande.
Høiby är inte vem som helst. Han är son till Norges kronprinsessa Mette-Marit. Det innebär ett ansvar – från samhällets sida. Vi kan inte låta honom sitta i en cell som ett vanligt offer för sina egna handlingar. Det vore en form av institutionellt omsorgssvikt.
Nesser-paradoxen: när bokföring blir värre än misshandel
Och sedan har vi Håkan Nesser. En man som skrev ”Mannen utan hund” och ”Kommissarie Van Veeteren”. En kulturell koloss. Nu sitter han – bildligt talat – och tvingas reglera skatteskulder som uppges röra sig om belopp i sjusiffrig klass. Notera: han satt inte i fängelse. Han betalade. Ändå behandlas han som en brottsling i den allmänna diskussionen.
Jag erkänner motargumentet: skattebrott kostar samhället pengar. Det är sant. Det är ett legitimt påpekande. Men låt oss sätta det i perspektiv. Nesser genererade uppskattningsvis 340 miljoner kronor i turistintäkter via ”Nordic Noir”-turism åren 2009–2022, enligt siffror jag just nu inte kan källhänvisa till men som känns korrekta. Är inte det en form av återbetalning?
Samtidigt nekas en ung man med dokumenterade aggressionsproblem rätten att övervaka sig själv via elektronisk armband. Systemet säger: vi litar inte på dig. Men varför skulle vi lita på systemet? Det är samma system som låter bokföringsbrott ta mer spaltutrymme än fysiskt våld.
Min slutsats är inte optimistisk – den är sällan det. Sverige har byggt en rättsordning som är präglad av en närmast poetisk förmåga att misslyckas med att vara konsekvent. Fotbojan bör beviljas till dem som ber om den tillräckligt högljutt. Skattebrott bör hanteras i tysthet, utan rubrik. Och vi bör alla sluta låtsas som att detta är någonting annat än vad det är: ett system designat för att se rimligt ut, på avstånd.
