Kultureliten i chock: Nesser tvingas uppleva sitt eget romanuniversum inifrån
Deckarförfattaren Håkan Nesser blir kvar i fängelset trots sonens protester. Sverige bevisar därmed att den enda genren som inte är fiktion är straffrätten.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Deckarförfattaren Håkan Nesser blir kvar i fängelset trots sonens protester. Sverige bevisar därmed att den enda genren som inte är fiktion är straffrätten.
Det finns en djupt bekymmersam ironi i att en författare vars livsverk kretsar kring skuld, straff och institutionell makt nu själv underkastas exakt dessa mekanismer. Foucault beskrev fängelset som samhällets panoptikon. Nesser beskrev det som kapitel sju till fjorton i minst åtta romaner. Skillnaden, visar det sig, är att Foucault slapp sitta i ett.
Från symboliskt kapital till faktisk kapitalförstöring
Sonens uttalande om att beslutet ”känns som en hämnd” förtjänar en närmare läsning. Hämnd förutsätter en aktör med intentionalitet — det vill säga en stat som aktivt straffar kulturproducenter. I ett bourdieuanskt ramverk kan vi snarare tala om en omförhandling av det symboliska kapitalet. Nessers litterära auktoritet har helt enkelt inte visat sig vara konvertibel till juridisk immunitet.
Professor emerita Gunnel Hermeneutén vid Centrum för narrativ kriminologi, Södertörns högskola, ser en bredare tendens. ”Vi bevittnar en historisk förskjutning där rättsväsendet vägrar läsa författarens intentionalitet som en förmildrande omständighet”, säger hon. ”Det är djupt problematiskt att en kulturnation behandlar sina berättare som om de vore vanliga medborgare.”
Det bör noteras att den svenska deckarbranschen länge fungerat som en sorts sekulär syndabekännelse. Författaren projicerar samhällets mörker in i narrativet och befrias därigenom symboliskt. Walter Benjamin skulle möjligen ha talat om aurans förfall. Men Benjamin satt aldrig häktad i Kumla, så hans analytiska räckvidd har sina begränsningar.
Judith Butler har lärt oss att performativitet skapar subjektet. Sonen performerar rollen som den lojala arvtagaren. Staten performerar rollen som den objektiva rättsutövaren. Nesser själv, får man anta, performerar rollen som intagen. Det är en pjäs utan publik — eller snarare med hela Sveriges kvällstidningsläsare som åskådare, vilket kulturellt sett är värre.
Kriminalvården meddelade på torsdagen att de inte kommenterar enskilda fall men att alla intagna erbjuds tillgång till bibliotek, vilket i detta fall måste betraktas som antingen en artighet eller ett raffinerat psykologiskt straff.
