Håkan Nesser nekas frigivning och tvingas leva kvar i den institution han byggt en karriär på att skildra. Sonen kallar det hämnd men kulturkritiker ser snarare en oundviklig narrativ kollaps mellan fiktion och verklighet.

Det finns en passage hos Walter Benjamin om konstverkets aura i den mekaniska reproduktionens tidsålder. Men ingen filosof har ännu behandlat vad som händer när författaren själv reproduceras in i sitt eget motivkomplex. Håkan Nesser, mannen som lät kommissarie Van Veeteren brottas med rättssystemets godtycke, befinner sig nu på andra sidan av samma apparatus. Det är, för att använda ett tekniskt begrepp, extremt on the nose.

Fängelset som performativ text

Sonens uttalande om att beslutet «känns som en hämnd» förtjänar en närmare läsning. Hämnd förutsätter en agent, en vilja, en narrativ struktur — kort sagt, exakt det som deckargenren erbjuder. Man kan alltså hävda att familjen Nesser, medvetet eller ej, fortsätter att tolka verkligheten som deckare. Det är i Bourdieus mening ett habitus som blivit omöjligt att kliva ur.

Kriminalvårdens beslut att inte frige Nesser har väckt starka reaktioner i kultursfären. Professor emerita Gunnel Aspkvist vid Centrum för fiktionsrelaterad juridik vid Södertörns högskola är dock inte förvånad. «Det svenska rättssystemet har alltid haft en undertryckt längtan efter poetisk symmetri», säger Aspkvist. «Att låsa in en deckarförfattare är i princip statligt finansierad installationskonst.»

Det bör noteras att Judith Butler redan 2004 påpekade att institutionens makt manifesteras genom att kroppen placeras i rum den inte valt. Nesser har placerat hundratals fiktiva kroppar i celler, förhörsrum och gravar. Att staten nu placerar hans egen kropp i ett liknande rum är antingen ironi eller dialektik. Skillnaden är, som bekant, en fråga om finansiering.

Förlagen har ännu inte kommenterat huruvida Nessers fortsatta frihetsberövande påverkar planerade utgivningar. Branschkällor uppger dock att intresset för hans backlist ökat med fjorton procent sedan beslutet. Det bekräftar den grundläggande sanningen i svensk kultur: ingenting säljer böcker som omständigheter författaren helst hade sluppit.

Kriminalvården meddelar att Nesser har tillgång till bibliotek, skrivmaterial och promenader på rastgården. Det är, påpekar Aspkvist, i princip samma villkor som en svensk författarresidensplats — men med betydligt bättre stängsel.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen