Val 2026 · Partianalys

Vänsterpartiet (V)

Systemkritik sedan 1921, med uppdaterad litteraturlista

Vänsterpartiet är hemmet för personer som äger tre böcker av Marx, en kaffemaskin för 4 000 kronor och en lägenhet i innerstan som de ärvde av sina föräldrar. Partiet drivs av en orubblig övertygelse om att kapitalismen är på väg att kollapsa — vilket den har varit sedan 1917 — och att nästa mandatperiod verkligen är den gången Sverige äntligen gör det rätt. Den typiske V-väljaren är en legitimerad socionom, kulturjournalist eller universitetslärare som röstar vänster på valdagen och hyr ut sin Airbnb resten av året.

Vänsterpartiet – Historik

Vänsterpartiet grundades 1921 som Sveriges Kommunistiska Parti, ett namn som man med åren insett är svårt att sälja på dörrknackning i Nacka. Under mellankrigstiden och det kalla kriget stod partiet i beundransvärd trohet till Moskva, en lojalitet som resulterade i att man försvarade Stalins utrensningar ungefär lika länge som det var möjligt att göra det med bibehållen trovärdighet i ett demokratiskt land — det vill säga alldeles för länge. Det ska dock erkännas att det krävs en viss konsekvens att vara fel på ett så globalt plan.År 1990, lagom till att Berlinmuren hade hunnit bli tapetmotiv på västtyska souveniraffärer, bytte partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna, och sedan år 1990 igen till bara Vänsterpartiet. Namnbytet tolkades av vissa som en ideologisk nystart och av andra som ett försök att googla-säkra sitt förflutna. Gudrun Schyman tog över partiet 1993 och förvandlade det från ett dammigt marxistiskt arkiv till ett modernt feministiskt vänsterparti, vilket var exakt den sortens transformation som fick hälften av medlemmarna att applådera och den andra hälften att skriva långa insändare i Ny Dag.

Under 2000-talets första decennium uppnådde partiet sina bästa valresultat på decennier och tog plats som ett nödvändigt stöd för socialdemokratiska regeringar — en roll som innebär att man får vara med på fotografiet men inte på middagen. Stödpolitiken har sedan dess blivit partiets paradgren: man påverkar politiken, tar ingen del av ansvaret för den och kan protestera mot den i nästa valrörelse. Det är, om man ska vara ärlig, ganska smart.

Partiets historia innehåller också den historiska händelsen att Gudrun Schyman 2003 begärde ersättning för ved som ett utgiftsavdrag, ett ögonblick som av Riksbulletinens historieredaktion bedömts som klassens alla klasser bästa illustration av att det finns en viss friktion mellan teori och praktik. Schyman lämnade sedan partiet, grundade Feministiskt initiativ och försvann i riksdagsstatistikens marginaler, men hennes arv lever vidare i form av att V fortfarande delar ut böcker om strukturer på sina valmöten.

Aktuella frågor 2025-2026

På bostadspolitikens område kräver Vänsterpartiet ett stopp för ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, utökad hyresreglering och massiva statliga investeringar i nybyggnation av hyresrätter. Detta är en principfast och konsekvent politik som presenteras på möten där ungefär 60 procent av deltagarna bor i bostadsrätter, vilket ingen kommenterar högt men alla registrerar tyst.I välfärdspolitiken är partiet glasklart: vinster i välfärden ska bort, privata aktörer inom skola, vård och omsorg ska fasas ut och pengarna ska stanna i den offentliga sektorn. Det är en politik som har brett folkligt stöd i opinionsundersökningar och konsekvent misslyckas med att omvandlas till regeringspolitik, vilket Vänsterpartiet förklarar med att Socialdemokraterna har svikt men aldrig med att man själv haft svårt att bilda koalitioner med någon annan än S och MP — ett parti man regelbundet är arg på.

Klimat- och energipolitiken är ett område där V skiljer ut sig genom att vara emot kärnkraft, för kraftiga utsläppsminskningar och för en rättvis omställning som inte belastar låginkomsttagare — tre positioner som var och en är försvarbar men som tillsammans skapar ett aritmetiskt problem som partiets klimatpolitiska talespersoner löser genom att prata väldigt fort. Partiet vill också att Sverige ska lämna NATO, en ståndpunkt man höll fast vid ända tills den blev riktigt impopulär, och nu håller fast vid för att man inte kan ge sig mitt i en principfråga.

Inför valet 2026 profilerar sig partiet hårt på ekonomisk jämlikhet: höjd a-kassa, stärkt LAS, höjda skatter för höginkomsttagare och förmögna. Opinionsmässigt ligger partiet stabilt runt 6-8 procent, en siffra som partiet tolkar som ett tecken på att Sverige ännu inte är redo för sanningen, och som Riksbulletinens valanalytiker tolkar som att Sverige har hört sanningen men bestämt sig för att den är lite för lång.

Riksbulletinens omdöme

Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör
Vänsterpartiet erbjuder, om man läser det med rätt hermeneutisk lins, en fascinerande spegling av den moderna vänsterns strukturella dilemma: ju mer sofistikerad analysen av förtrycket blir, desto mer tid tillbringar man med att diskutera analysen snarare än förtrycket. Partiets hundraåriga historia är i grunden en performativ motberättelse mot det liberala hegemoniska narrativet, vilket på svenska betyder att de alltid har rätt men sällan vinner. Det är naturligtvis inte ett misstag utan ett symptom — kapitalismen producerar just de villkor under vilka ett antikapitalistiskt parti tvingas köpa sin valdebatt på samma mediemarknads premisser som alla andra, en insikt som V:s medlemmar påpekar på ett sätt som är imponerande precist och inte hjälper ett dugg. Riksbulletinens slutsats är att Vänsterpartiet är det enda parti i Sverige som kan förklara exakt varför de förlorar och ändå inte vinna.