Flera stora bokförlag har stämt Meta för att ha använt upphovsrättsskyddade verk för AI-träning utan tillstånd. Bolaget säger sig vara förvånat över anklagelserna då deras AI knappt kan producera en sammanhängande mening.

Stämningen, som rör miljonbelopp, bygger på att Meta systematiskt matat sina AI-modeller med skönlitteratur, facklitteratur och poesi. Å ena sidan kan man se det som en form av digital flatstöld i industriell skala. Å andra sidan menar Meta att all information på internet i praktiken är herrelöst gods. Men framför allt handlar det om ett bolag värt tusentals miljarder som helst vill slippa betala för sina råvaror.

Upphovsrätten som strukturell risk

Frågan om Meta AI upphovsrätt stämning är i grunden en ekonomisk fråga om vem som äger värdekedjan. Om innehållsproducenter inte kompenseras uppstår ett klassiskt marknadsmisslyckande. De som skapar det material AI behöver för att existera slutar till sist producera det. Det är som att äta sitt utsäde och sedan förvänta sig skörd.

Juridikprofessor Annika Gärdestad vid Stockholms handelshögskola ser dock en viss ljusning. ”Rättsläget rör sig faktiskt åt rätt håll, om man med rätt håll menar att vi inom tio år kanske har en lag som var relevant för fem år sedan”, säger hon. Hon påpekar att EU:s AI-förordning ännu inte adresserar den grundläggande ersättningsfrågan.

Optimisterna menar att stämningen kan leda till licensmodeller som gynnar alla parter. Förlagen får betalt, Meta får legal tillgång, och konsumenterna får bättre AI-tjänster. Det låter rimligt. Det lät också rimligt när musikbranschen skulle räddas av Spotify, och nu tjänar artister i genomsnitt 0,003 kronor per strömning.

De mer pessimistiska analyserna pekar på en strukturell ineffektivitet i hela den digitala ekonomin. Teknikbolagen har i decennier byggt sina affärsmodeller på att externalisera kostnaderna för innehåll. Mönstret är välkänt: först tar man, sedan ber man om ursäkt, och slutligen skriver man om villkoren.

Metas pressavdelning meddelar att bolaget ”respekterar kreativa skapares rättigheter” och att deras AI ”aldrig avsiktligt memorerat ett helt verk”. Vilket möjligen är sant — men mest för att AI:n inte klarar av att memorera något utan att hallucinera ihop ett eget slut där huvudpersonen blir en annons för solglasögon.