KRÖNIKA

Det har hänt, mina vänner. YouTube har gått om linjär-tv i Sverige, och någonstans i Hälsingland gråter en SVT-producent ensam framför en repris av Antikrundan. Jag kan inte låta bli att känna en viss skadeglädje — blandad med djup, existentiell förtvivlan.

Jag minns fortfarande den tid, inte alltför avlägsen om man räknar i mediologiska eoner, då familjens TV-apparat var husets hjärta — ett altare av teak och plexiglas, kring vilket vi samlades för att passivt låta oss matas med innehåll som någon annan, med stor säkerhet och ännu större arrogans, hade bestämt att vi behövde se vid exakt klockan 20.00. Det var en ordnad tillvaro. Det var civilisation.

Min egen far, en man vars tilltro till SVT:s tablå gränsade till det religiösa, skulle aldrig ha accepterat att någon i hemmet valde bort Rapport till förmån för en sjuttonåring i Ohio som filmade sig själv medan han åt chips med pinnar. Och ändå — och detta är den sanning som bränner mig som en surkål mot kinden — är det precis vad Sverige nu har valt att göra, kollektivt och utan att blinka.

Algoritmen är vår nya programdirektör, och den känner oss bättre än vi förtjänar

Jag testade nyligen, i rent vetenskapligt syfte, att öppna YouTube utan att ha ett specifikt mål i sinnet — och fann mig, fyrtiotre minuter senare, försjunken i en dokumentär om en man i Tennessee som bygger bunkers av återvunna bildäck, ett ämne som jag, med säkerhet kan intygas, aldrig i mitt vakna liv hade sökt information om. Algoritmen visste. Den vet alltid. SVT:s tablå hade aldrig erbjudit mig detta, och det är möjligt att det var en förlust för mig som människa, men det är ännu mer möjligt att det inte var det.

Vad säger det om oss som nation, att vi frivilligt har överlämnat vår kollektiva uppmärksamhet till ett californiskt teknikbolag, vars enda intresse är att hålla oss vakna tillräckligt länge för att vi ska hinna se ytterligare en annons för madrasser? Det säger, fruktar jag, precis det man kunde vänta sig: att vi alltid föredrog valfrihet framför kvalitet, och att vi nu, äntligen och med besked, har bevisat det.

Jag frågar mig ibland — och detta är en fråga jag ställer i djup allvar, om än med ett lätt ironiskt leende vid mungipan — vad som egentligen skiljer en medievana från ett beroende. Svaret, som jag kommit fram till efter lång och plågsam reflektion, är ingenting. Ingenting alls. Vi har bytt ut tablåns tyranni mot algoritmens tyranni, och vi kallar det frihet.

Men här är den verkliga poängen, den som sitter kvar som en tagg: linjär-tv tvingade oss att dela upplevelsen. Vi såg samma sak, vid samma tid, och kunde tala om det dagen efter. YouTube ger oss varsin bubbla, perfekt skräddarsydd, helt ointressant för grannen. Vi är fri — och fullständigt ensamma om det.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen