LEDARE

Det finns stunder i en nations historia då dess försvarare tvingas till de mest heroiska uppoffringar för att skydda det de älskar högst. Denna vecka beslutade riksdagens etablerade partier att rädda det parlamentariska kvittningssystemet – ett system byggt på ömsesidigt förtroende och demokratisk hövlighet – genom att med omedelbar verkan utesluta Sverigedemokraterna ur detsamma. Riksbulletinen anser att detta är ungefär lika logiskt som att rädda ett äktenskap genom att bränna ned vigselsalen.

Riksbulletinen anser att det demokratiska Sverige denna vecka uppvisade en förmåga till självbedrägeri av sällan skådat kalibер, när riksdagens s.k. ansvarstagande partier – med en mine av högtidlig plikt som onekligen för tankarna till en begravningsentreprenör som debiterar för blommorna han själv valde – förklarade att kvittningssystemet, detta gamla och hederliga instrument för parlamentarisk civilitet, hädanefter ska förbehållas de partier som anses värdiga att delta i det demokratiska samtalet, vilket alltså inte inkluderar det tredje största partiet i riksdagen, valt av mer än en femtedel av svenska folket.

Det bör påpekas, och Riksbulletinen gör det med den gravitet som situationen onekligen förtjänar, att kvittningssystemets hela existensberättigande vilar på principen att varje riksdagsledamot, oavsett partifärg, besitter ett mandat som ytterst emanerar från väljarna och följaktligen förtjänar den respekt som ett sådant mandat för med sig – en princip som nu alltså överges med en lätthet och ett välöverlagt lugn som antyder att principen aldrig var särskilt djupt förankrad i första taget.

När undantaget blir regel och regeln blir undantag

De partier som driver denna uteslutning motiverar den, med vad som måste beskrivas som en inte obetydlig retorisk djärvhet, som ett värn för demokratin – ett argument som, om det tas till sin logiska slutpunkt, innebär att demokratin bäst skyddas när allt färre demokratiskt valda företrädare ges tillgång till demokratins verktyg, ett resonemang som Riksbulletinen, efter noggrant övervägande, finner vara av ungefär samma intellektuella stringens som att förklara att man förbättrar ett bibliotek genom att avlägsna böcker man ogillar.

Man kan naturligtvis invända – och Riksbulletinen noterar att sådana invändningar framförs med stor övertygelse av dem som gynnas av arrangemanget – att Sverigedemokraterna genom sitt politiska beteende förverkat rätten till detta kollegiala förtroende, vilket möjligen är sant, men som argument för att omforma ett system av konstitutionell dignitet lider av den inte obetydliga svagheten att det sätter prejudikat för att demokratiska spelregler kan suspenderas när tillräckligt många etablerade aktörer är tillräckligt missnöjda, ett precedens som historien, med sin välkända förkärlek för ironi, sällan låter gå ostraffat.

Riksbulletinen konstaterar, med den sorgsenhet som åligger ett oberoende pressorgan i svåra tider, att den svenska demokratin denna vecka inte störtade – nej, den satt ned sig i en bekväm fåtölj, öppnade en god årgång och förklarade med stor värdighet att den skyddar sig själv, och att om demokratin ser lite annorlunda ut efter proceduren, så är det priset man får betala för att demokratin ska överleva, ett argument som Riksbulletinen ödmjukt överlåter åt läsaren att bedöma i sitt rätta historiska ljus.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen