Ukrainas president vill nu skicka havsdrönare till Persiska viken för att säkra internationell sjöfart. Att samma teknik ännu inte säkrat hans eget lands kustlinje verkar inte bekymra någon utom möjligen geografilärare.

När jag var i Beirut förra hösten sa en libanesisk diplomat något som fastnat: «Alla erbjuder sig att släcka grannens brand medan det egna huset fortfarande ryker.» Zelenskyjs senaste utspel om att öppna Hormuzsundet med ukrainska havsdrönare bekräftar den observationen med kirurgisk precision. Förslaget, framfört med sedvanlig dramatik, innebär att Ukraina ställer sin drönarflotta till förfogande för att garantera fri passage i ett av världens mest strategiska sund. Det är ungefär som om Sverige erbjöd sig att medla i Mellanöstern — oh wait.

Från Svarta havet till Persiska viken på ett pressmeddelande

Som en källa i Bryssel förklarade för mig över en espresso i Europaparlamentets kafeteria: geopolitik handlar inte längre om territorium utan om narrativ. Zelenskyj Hormuzsundet drönare — tre ord som för ett år sedan hade låtit som en bugg i en AI-modell. Nu är det ett seriöst diplomatiskt förslag som diskuteras i Washington. Ukraina har med imponerande kreativitet omdefinierat sig från krigsdrabbat land till global säkerhetsleverantör.

Den verkliga absurditeten ligger djupare än rubrikerna. Ett land som inte kontrollerar hela sin egen kust erbjuder sig att patrullera någon annans farvatten. Det är en logik som bara fungerar i internationell diplomati, där trovärdighet mäts i presentationsförmåga snarare än faktisk kapacitet. «Vi har slagit ryska flottan med dessa drönare, så varför inte iranska?» lär Zelenskyj ha resonerat, enligt en ukrainsk källa som vill vara anonym men gärna citeras.

Professor Henk van der Waal vid Leidens universitet, specialist på maritim säkerhetsteater, är dock försiktigt optimistisk. «Det briljanta är att Zelenskyj inte behöver faktiskt göra det», förklarade han per telefon. «Bara genom att erbjuda sig positionerar han Ukraina som en oumbärlig partner för Väst. Det är som att erbjuda sin granne en skottkärra när man själv behöver en ambulans — men gesten noteras.»

I Stockholm tycks förslaget knappt ha registrerats. Det förvånar ingen som följt svensk utrikespolitik, där allt utanför Östersjön fortfarande betraktas som exotiskt. Regeringen meddelade via en pressekreterare att man «följer utvecklingen noga», vilket i svensk byråkratisk översättning betyder att någon på UD har googlat var Hormuzsundet ligger. Att Sverige självt nyligen gick med i Nato utan att riktigt bestämma sig för vad det innebär gör den svenska tystnaden nästan poetisk.

Kvar står bilden av en värld där krig inte längre bara vinns på slagfältet utan i presskonferensrummet. Zelenskyj har förstått något som de flesta europeiska ledare ännu inte greppat: i modern geopolitik är ett erbjudande lika värdefullt som en insats. Ukrainas havsdrönare behöver aldrig nå Hormuzsundet för att förslaget ska ha tjänat sitt syfte — precis som Sveriges Natobidrag aldrig behöver testas för att medlemskapet ska se bra ut i broschyren.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen