FILMRECENSION

Jag har just bevittnat hela 42:a Chicago Latino Film Festival. Eller rättare sagt: jag har sett trailerpaketet och läst programkatalogen mycket noggrant. Det räcker för en kritiker av min kaliber.

Låt mig vara ärlig. Jag är inte hundra procent säker på att jag såg alla filmerna i sin helhet. Festivalens streamingplattform krånglade och jag hamnade i en loop av trailers. Men trailers är ju filmens essens, destillerad till sin renaste form. Egentligen är det mer intellektuellt krävande att recensera trailers.

Temat ”Real Resilience & Collective Care” genomsyrade varje sekund. Jag kunde känna det redan i de första trettio sekunderna av varje förhandsvisning. En film verkade handla om en familj som kämpade mot strukturellt förtryck. Jag såg åtminstone tolv sekunder av den. Det räckte för att förstå hela den narrativa bågen.

Filmfestivalens dolda mästerverk — eller var det samma trailer två gånger?

Det som slog mig hårdast var en scen med en äldre kvinna vid ett köksbord. Musiken svällde. Kameran panorerade långsamt. Sen kom texten ”Coming 2026” och jag torkade tårarna. Var det en spelfilm eller dokumentär? Spelar det roll? Känslan var äkta. Min analys är att latinamerikansk film just nu befinner sig i en renässans. Jag baserar det på ungefär fyrtio minuter sammanlagd trailertid.

Flera av filmerna tycktes utforska kollektiv omsorg som motstånd. En trailer visade grannar som lagade mat tillsammans. En annan visade barn som sprang genom en stadsdel. Bilderna var kraftfulla. Jag antar att hela filmerna också var det. Det vore konstigt annars.

Jag ger festivalen högt betyg eftersom trailrarna var så bra att filmerna omöjligt kan vara sämre.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen