Northvolt-vd:n identifierar problemet: bolaget var ”lite för kaxigt” — analytiker föreslår att 30 miljarder i förluster kräver starkare ordval
Northvolts vd sammanfattade en av Sveriges största industriella krascher med att företaget kanske blev lite för kaxigt. Ekonomer menar att formuleringen tekniskt sett stämmer på samma sätt som Titanics kapten kanske tog en lite för nordlig rutt.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Northvolts vd sammanfattade en av Sveriges största industriella krascher med att företaget kanske blev lite för kaxigt. Ekonomer menar att formuleringen tekniskt sett stämmer på samma sätt som Titanics kapten kanske tog en lite för nordlig rutt.
Å ena sidan kan man beundra den retoriska disciplinen. Att förvandla miljardförluster, massuppsägningar och en konkursansökan till ett lättsamt ”vi blev lite kaxiga” kräver en PR-avdelning av sällan skådad kaliber. Å andra sidan finns det en poäng i att inte överdramatisera. Men framför allt finns det en gräns för hur mycket understatement verkligheten tål.
Kaxighet som affärsmodell
Begreppet ”kaxig” har traditionellt beskrivit tonåringar som köper moped på avbetalning. Att det nu används för att sammanfatta ett bolag som brände igenom tiotals miljarder kronor i statligt stöd och investerarkapital är i sig en språklig innovation. Docent Margareta Fallhöjd vid Handelshögskolan i Gävle har studerat fenomenet. ”Det finns en lång svensk tradition av att beskriva systemisk inkompetens med fritidsadjektiv”, säger hon. ”Vi säger att vi var ’lite naiva’ om finanskriser och ’lite optimistiska’ om krigsrisker — det är en nationalkaraktär.”
Sifforna talar sitt eget, mindre kaxiga språk. Northvolt skulle rädda Europas batteriindustri, säkra den gröna omställningen och göra Sverige till en stormakt inom elektrokemi. Nu är fabriken i Skellefteå en monument över skillnaden mellan en Powerpoint-presentation och en fungerande produktionslinje. Investerarna fick löften. Skellefteå fick en bostadskris.
Det riktigt intressanta är dock inte Northvolt i sig utan vad kraschen säger om svensk industripolitik. Staten satsade enorma belopp på ett enskilt bolag i en bransch med brutal global konkurrens. Det är å ena sidan inte ovanligt — alla länder subventionerar framtidsbranscher. Å andra sidan brukar de flesta länder åtminstone kräva att fabriken producerar något innan man häller in nästa miljard.
VD:ns formulering antyder dessutom att problemet var en attitydfråga snarare än en strukturell kollaps. Det är som att säga att matförgiftningen berodde på att kocken var ”lite för kreativ”. Sanningen är att Northvolt lovade mer än teknologin tillät, snabbare än organisationen klarade, till kunder som till slut tappade tålamodet. Men visst, kaxighet funkar också som förklaring.
Nästa steg blir sannolikt en rekonstruktion, nya ägare och ett omstart-narrativ. De optimistiska analytikerna pekar på att batteriefterfrågan fortfarande växer. De pessimistiska påpekar att kinesiska konkurrenter redan producerar bättre batterier till halva priset — och att de inte kallar det kaxighet utan strategi. I slutändan är den verkliga lärdomen tidlös: i Sverige kan man förlora 30 miljarder och kalla det en personlig mognadsfråga.
