KRÖNIKA

När jag i morse fick höra att AP-fonderna förlorat miljarder på Northvolt, kände jag en välbekant värme sprida sig i bröstet. Det var samma känsla jag fick när min svärfar förklarade att han investerat släktens arv i en kryptovaluta uppkallad efter en hundras.

Jag har, i egenskap av chefredaktör för denna publikation och som medborgare vars framtida pension nu till viss del består av atmosfäriskt kol från en nedlagd batterifabrik, funderat en hel del på vad som egentligen konstituerar ekonomiskt ansvarstagande i vårt avlånga land. Det har slagit mig, under dessa funderingar som företrädesvis äger rum klockan tre på natten, att vi svenskar har en alldeles särskild förmåga att förvandla försiktighet till förlust genom den sofistikerade metod som kallas ”att göra som alla andra gör”.

När jag för några år sedan träffade en bekant som arbetar på en av AP-fonderna — vi sammanstrålade vid en middag där räksmörgåsen kostade mer än min första månadslön — och frågade om deras investeringsstrategi, fick jag ett svar som jag då tolkade som uttryck för djup finansiell visdom men som jag nu förstår var något helt annat. ”Vi investerar i det som Sverige behöver”, sa han, medan han förde en räka till munnen med den självklarhet som endast kan uppnås genom årtionden av praktik vid representationsmiddagar, och jag nickade instämmande, trots att jag inte hade en aning om vad Sverige behövde förutom möjligen billigare tandvård.

Det visar sig nu, i efterhand, att det Sverige behövde var tydligen en batterifabrik som skulle rädda klimatet, besegra Kina, återindustrialisera Norrland och — vilket är den verkligt imponerande delen — göra allt detta utan att faktiskt producera särskilt många batterier. Northvolt blev, som jag förstår det, inte så mycket en fabrik som en kollektiv dröm, en sorts industriell tulpanlök som vi alla bestämde oss för att tro på därför att alternativet — att erkänna att vi kanske inte är bäst på allting — var för osmakligt att överväga.

Mina kritiker, och de är förvisso få men högljudda, kommer säkerligen att invända att jag nu sitter i min bekväma redaktörsstol och är efterklok, vilket naturligtvis stämmer, men jag vill ändå påpeka att efterklokhet är den enda form av klokhet som svenska myndigheter konsekvent erkänner som legitim. Hade någon för fyra år sedan ifrågasatt investeringen i Northvolt, hade vederbörande avfärdats som klimatförnekare, teknikpessimist eller — värst av allt — någon som ”inte förstår den gröna omställningen”, en anklagelse som i samtida Sverige är ungefär lika karriärfrämjande som att offentligt erkänna att man tycker att Melodifestivalen borde läggas ner.

Det finns emellertid en ljuspunkt i denna finansiella misär, och det är att vi nu har bevis för att det svenska pensionssystemet verkligen är demokratiskt, i den meningen att pengarna försvinner lika effektivt oavsett om de förvaltas av staten eller av privata aktörer. Jag minns hur min far, som var en man av den gamla skolan, alltid sa att man aldrig ska investera i något man inte förstår, vilket i hans fall innebar att han höll sig till obligationer och försiktigt misströstande om framtiden — en strategi som visserligen inte gav spektakulär avkastning men som hade den uppenbara fördelen att inte transformera hans pensionskapital till atmosfäriska utsläpp från konkursmässiga fabriker.

Till sist vill jag, i den anda av konstruktiv samhällskritik som denna tidning alltid har företrätt, föreslå att AP-fonderna framöver kanske borde överväga att konsultera min svärfar innan de gör större investeringar — inte för att han har någon som helst finansiell expertis, utan för att hans entusiasm för ett projekt numera fungerar som en pålitlig indikator på att man bör göra precis tvärtom. Hans dogecoin är för övrigt nu värt ungefär lika mycket som Northvolts produktionsmål: teoretiskt existerande, praktiskt otillgängligt, och någonstans därute i den digitala rymden tillsammans med våra pensioner.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen