En växande rörelse av teknikskeptiker bygger så kallade cyberdecks, hemmasnickrade datorer utan AI-funktioner, för att återta kontrollen över sitt digitala liv. Rörelsen har exploderat på just de plattformar vars algoritmer deltagarna säger sig fly ifrån. Kjell Khod har granskat fenomenet och funnit en hisnande brist på skalbarhet.

Det hela började som en subkultur på Reddit och TikTok, där användare visade upp sina hembyggda cyberdecks — klumpiga, retro-inspirerade bärbara datorer byggda av Raspberry Pi-kort och kasserade tangentbord. Tanken är enkel: en dator som inte spårar dig, inte föreslår saker och absolut inte skriver dina mejl åt dig. I praktiken innebär det att man spenderar 200 timmar på att bygga en maskin som inte ens klarar av att öppna en modern webbsida. Som teknikskribent med djup förståelse för end-to-end-arkitektur finner jag detta ungefär lika rationellt som att gräva en brunn för att man ogillar kranvattnets smak.

Handväskan som blev en politisk statement

Fenomenet Cyberdeck anti-AI TikTok handväska trendar nu i Sverige, efter att en influencer i Malmö monterade sitt cyberdeck i en vintage Fjällräven-väska. Plötsligt vill alla ha en. Problemet är att dessa enheter saknar varje form av CI/CD-pipeline och i princip utgör levande tech debt. Men det verkar inte störa målgruppen, som tvärtom betraktar avsaknaden av uppdateringar som en feature snarare än en bug.

Jag kontaktade dr. Miriam Holtz, docent i distribuerade system vid KTH, för en second opinion. ”Det är fascinerande ur ett beteendevetenskapligt perspektiv”, sa Holtz. ”De bygger i princip en sämre laptop för att protestera mot att laptops blivit för bra. Det är som att vägra åka hiss för att hissen vet vilken våning du vill till.” Holtz tillade att hon själv övervägt att bygga en, men att hon inte hittade en tillräckligt ironisk lödkolv.

Det verkligt absurda är inte att människor vill undvika AI. Det är förståeligt — autonoma system utan proper guardrails är ett legitimt concern. Det absurda är metoden. Man löser inte ett infrastrukturellt problem genom att byta ut infrastrukturen mot plywood och koppartråd. Det är som att bemöta klimatkrisen genom att personligen sluta andas ut koldioxid. Skalan stämmer helt enkelt inte.

Rörelsen avslöjar dock något djupare om vår tid. Vi har nått en punkt där det mest rebelliska man kan göra är att äga en dator som inte är uppkopplad. Motstånd har gått från barrikader till Raspberry Pi. Nästa steg blir förmodligen att någon startar en decentraliserad DAO för att kollektivt finansiera analoga miniräknare — och då har vi kommit hela varvet runt, tillbaka till en tid då teknik var något man förstod utan att behöva förstå det.

Under tiden fortsätter jag att förespråka best practices: end-to-end-kryptering, lokalt körda LLM:er med sandboxad inferens, och framför allt att aldrig, någonsin löda sin egen hårdvara om man inte har minst en relevant GitHub-issue att referera till. Världens problem löses inte med en skruvmejsel — de löses med rätt algoritm, korrekt implementerad, i en skalbar miljö.

— Kjell Khod, Chief Technology Correspondent, Riksbulletinen