FILMRECENSION

Ibland ser man en dokumentär som river upp gamla sår. Netflix nya Untold-säsong handlade om sportskandaler, men för mig handlade den om något mycket djupare. Den handlade om mig.

Jag måste vara ärlig med er, kära läsare. När dressyravsnittet började vällde minnena fram. Sommaren 1997 på Björkhagens ridskola utanför Skövde. Jag var tolv år och min ponny Doris vägrade kategoriskt att göra en piaff.

Dokumentären skildrar sportens mest bisarra kontroverser med imponerande bredd. Men ingenting, och jag menar ingenting, slår den förödmjukelse jag kände. Doris sparkade av mig framför hela lägret. Tränaren Bengt-Åke sa att jag satt som en potatis. Jag grät i tre dagar. Netflix kunde aldrig fånga den smärtan.

Schackskandalen med analkulorna väckte också personliga minnen

Avsnittet om den beryktade fuskanklagelsen inom schack är fascinerande berättat. Man intervjuar alla inblandade. Spänningen är påtaglig. Men jag kunde bara tänka på den gången jag förlorade i Fia med knuff. Min kusin Ronny fuskade hundraprocentigt. Ingen trodde mig. Precis som i dokumentären handlar det om förtroende.

Netflix lyckas bryta ner komplexa sportskandaler till begripliga berättelser. Formatet fungerar bra i korta avsnitt. Tempot är högt. Intervjuerna är välgjorda. Men hade de bara ringt mig kunde jag berättat om Doris. Den historien hade gett serien minst en Emmy.

Seriens styrka är att den visar att sport aldrig bara handlar om sport. Den handlar om mänskliga drivkrafter, precis som min kamp med Doris. Jag har faktiskt fortfarande ont i höften efter det fallet. Bengt-Åke, om du läser detta: jag satt inte som en potatis.

★★★★☆
4/5

Stark dokumentär som dock hade blivit en femma om de inkluderat min historia om ponnyn Doris.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen